Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HÄRBÄRGA hær3~bær2ja l. hä3r~ l. hæ3r~, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (Linc. (1640; under receptio)).
Anm. Ordet har i bet. 1 sedan 1700-talet (jfr Hof Förkl. 73 (1765)) tillbakaträngts av det synonyma HÄRBÄRGERA. Försök att i språkrensande syfte återupptaga det ha emellertid gjorts under senare tid; se t. ex. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 524, o. GCederschiöld i SoS 1910, s. 227.
1) (numera knappast br.) = HÄRBÄRGERA 1. Iach war huszwil, och j herberghaden mich. Mat. 25: 35 (NT 1526; Bib. 1917: I gåven mig härbärge). Herberga gerna i tino Hwse. Aschaneus HwsRegl. 25 (1614). Lundell (1893). Grimberg SvFolk. 1: 469 (1913). — särsk. bildl. med sakligt subj.: hysa, hava. Vnderuisa titt hierta .., at thet sådana onda tanckar icke hyser eller herberghar. LPetri 1Post. U 8 a (1555). Hedborn 2: 209 (1839).
2) (†) = HÄRBÄRGERA 3. (Människan bör se sig före) hwart vth Hon (dvs. själen) skal Lända och Herbergha, När Hon skilies ifrån Kropzens Hyddo. L. Paulinus Gothus Pest. 34 a (1623).
HÄRBÄRGERSKA, f. kvinna som härbärgerar resande o. d.; anträffat bl. bildl.; jfr HÄRBÄRGERERSKA. Atheen .. war .. een Modher eller Härbergerske til alle .. frije Konster. Lælius Bünting Res. 2: 100 (1588).
Spalt H 2082 band 12, 1932