| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HARCELERA har1sele4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, förr äv. (i bet. II alltid) HAS(E)LERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, HASLERI (se avledn.); -ARE.
I. [efter fr. harceler]
1) (numera knappast br.) mil. oroa (en fiende), särsk. gm upprepade, smärre anfall; äv. abs.; äv. allmännare: (ideligen) oroa l. besvära l. ansätta (ngn). Wi hasselerede medh wåre hester alt intil Skogen. HG2AH 42 (1612). General Kellerman är sysselsatt at harcellera fiendens ArriereGarde. SP 1792, nr 244, s. 2. Lilljebjörn Minn. 27 (1874). Otålighet .. skadade de franska försvarsåtgärderna, först Gambettas egen, då han harcellerade generalerna. Wieselgren Bild. 515 (1883, 1889). Cannelin (1921).
2) (vard., numera föga br.) gäckas l. retas med (ngn); bry (ngn); göra sig lustig l. gyckla över (ngt); äv. abs.: skämta, ”skoja”. Hon .. gaf mig tid att haslera hennes små kapricer utan att blifva ond. Tersmeden Mem. 2: 101 (1735). Weste 1: 1967 (1807; angivet ss. mindre br.). Konsten låter icke harcelera med sig. Atterbom (1816) i 2Saml. 27: 24. Harcelera Tullbevakningen. VexiöBl. 1827, nr 22, s. 2. Harcellerande ironi. Böök SvStud. 420 (1913).
II. [efter motsv. anv. i t.] (†) uppträda som en tok; bära sig dumt l. bakvändt l. löjligt åt; handskas dåraktigt l. oförsiktigt l. fumligt (med ngt). Han är en haselerare eller en half-tok. Lind (1749; under hasen-schrot). Carleson Hush. 68 (1756). Haslera med ett gevär. Lindfors (1815).
Spalt H 439 band 11, 1930