| Publicerad 1932 | Lämna synpunkter |
HURTIG hur3tig2, adj. -are. adv. -T.
1) som är livlig o. spänstig till lynnet o. flink o. rapp i vändningarna, som därför med friskt mod tar fatt på en uppgift o. utan tvekan l. många omständigheter handlar, då det gäller, käck, rask (i rörelser l. i sitt arbete); manhaftig; förr äv.: tapper, modig; äv. om sätt o. uppträdande, sinnelag o. d.: livlig, rask, käck. Petreius Beskr. 2: 158 (1614). Tu min Son, som en hurtigen Hiälte betee tig. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668; yttrat av Venus till Kupido). Med hurtigt Mood. Spegel GW 37 (1685). Gammalt Tienste-Folck äro väl hurtige i Fatet, men senfärdige och tröge i Arbetet. Salander Gårdzf. 8 (1727). Han var nu tjuguett år gammal .. och af ett manligt hurtigt väsende. De Geer Minn. 1: 122 (1892). Hurtiga vals- och polskemelodier. Dahlgren 1Ransäter 260 (1905). En äkta nordisk krigartyp, rättfram och präktig, hurtig och gladlynt, och på samma gång allvarsam. Simonsson Stagnelius 127 (1909). Franka, hurtiga svar. Lieberath Span. 12 (1916). — särsk. (†) ss. adv., användt att uppmuntra l. driva på ngn: friskt mod! Dalin Arg. 1: 341 (1733, 1754). Jag (sade) til mig sjelf: Nå din tok, det är ju bara lappri, courage, hurtigt. Lenngren (SVS) 2: 45 (1783). Kolmodin Liv. 1: 430 (1831).
2) (†) skicklig, duktig; dugande, framstående, duglig; om sak: präktig, förträfflig. Petreius Beskr. 2: 127 (1614). En vng och wäldigh Man fast hurttigh. Fosz 366 (1621; nt.: van behendem tœge). Dygd och Tapperheet är, thärvthi iag mijne Discipler / Öfwar, och hurtig gör. Stiernhielm Lycks. 1 (1650, 1668; yttrat av Mars). Refr war en hurtig man. Verelius Gothr. 59 (1664; isl. orig.: hinn agiætasti madr). Vårt hurtiga språk bör ränsas, häfdas och med .. ömhet handteras. Hernlund Laurel 3 (i handl. fr. 1739). Den nytta och tilväxt, som Ört-vetenskapen både haft, och än kan få, af hurtiga och upmärksamma Chirurgi. VetAH 1772, s. 236. (Sv.) En hurtig qvinna, (eng.) A notable woman. Widegren (1788).
3) (†) (högst) betydande l. avsevärd l. stor; i sht ss. adv.: duktigt, kraftigt; med besked, ”med kläm”; ”friskt”, ”tappert”. Apothequet luchtar hurtigt för en ovan. Linné Diet. 1: 47 (c. 1750). Stora Gästabud, hvarvid man druckit hurtigt omkring. Posten 1769, s. 641. Leopold (SVS) II. 1: 132 (1782). Kapten Duvall .. hade sin hurtiga anpart af slaget. Topelius Planet. 2: 74 (1889).
4) (†) hastig, snabb; ss. adv.: hastigt, snabbt, fort. Iagh skal tigh göra itt hurtigt traff (säger hästen till herden). Fosz 435 (1621). Ju mindre man har tilfälle at lära, ju hurtigare lägger man på minnet. Tessin Bref 1: 24 (1751). Jag fruktar att .. det dock blir omöjligt att så hurtigt få ner pengarna, som fordras för Disconten. Tegnér (WB) 1: 361 (1807). Grafström Kond. 36 (1892).
5) [bet. utvecklad ur 1; ordet synes här hava tillgripits för att karakterisera motsättningen till den tröghet, tungroddhet o. plumphet som ofta utmärkte l. ansågs utmärka landtjunkaren; jfr greve Hurtig o. landtjunkaren Torbiörn Ränterik i C. Gyllenborgs komedi ”Svenska sprätthöken” (1737)] (†) som har ett sådant sätt o. uppträdande (fritt, ledigt o. otvunget) som är utmärkande för en man l. kvinna ”av värld”; belevad, verserad; elegant, fin, förnäm; chic, gentil, sprättig, snobbig; äv. om sätt o. uppträdande, utseende o. d. Den hurtiga Verlden. Dalin Arg. 1: nr 41, s. 4 (1733). Jag ser at han har hurtigt anseende? Madame, sade han, skulle jag det ej ha? Derpå har jag endast användt min tid och penningar in- och utrikes. Därs. 2: 97 (1734, 1754). Herr D’à la Mode, som jag väl må kalla den hurtigaste af alla mina vänner. Dens. Vitt. II. 6: 82 (1739). Lind (1749). — särsk. om klädsel o. d.: gentil, ”stilig”. (Många bli militärer) af hiärtelig trängtan til de hurtige kläderne. Dalin Arg. 1: 198 (1733, 1754).
6) [bet. utvecklad ur 5] (†) hövlig, artig, förbindlig; välvillig, älskvärd. Verelius 148 (1681). Woivoden därstädes (var) så hurtig, at han tilstadde honom sjelf söka ut et fartyg, efter sitt behag. Kempe FabritiiL 134 (1762). Ur-Fabriqveuren Herr Eric Lindgren .. var hurtig nog, at för Publici nytta och nöje sätta modellen i verkställighet. VetAH 1762, s. 230.
HURTIGHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara hurtig. särsk.
1) till 1: livlighet o. spänstighet till lynnet, flinkhet o. rapphet i vändningarna, käckhet, raskhet; manhaftighet; förr äv.: tapperhet. Linc. (1640; under alacritas). (Schweizarnas) gamble Beröm haar märkeligen afftagit, dehls effter theras gamble hurtigheet hemligen vthslocknad är, dehls … Brask Pufendorf Hist. 294 (1680; t. orig.: fiertè). Nöjen, i hvilka han utmärkte sig för hurtighet och ett öppet väsende. Rosenstein 1: 155 (1790). Leken i fria luften (är) af betydelse .. för främjande af hurtighet och företagsamhet hos ungdomen. LärovKomBet. 1884—85, 1: 241.
2) (†) (manlig, ridderlig) idrott, färdighet. Nest till .. (Iokull) gieck Olof uti alla hurtigheter. Reenhielm ThViik. 40 (1680; isl. orig.: um allar iþrotter).
3) (†) till 2: skicklighet; duktighet; duglighet. Uthi Läkare wetenskapen är thet icke mindre hurtighet, at skilja then ena siukdomen ifrån then andra, .. än at kunna botha Siukdomen, sedan han känder är. Lindestolpe Fross. 5 (1717). Man berättade, huruledes Turnus med mycken hurtighet förödmjukat en kitslig, som velat utbryta sig emot honom. Creutz Vitt. 88 (1759). Visens styrka och hurtighet utgör et (bi-)Samhälles hufvudsakeligaste godhet. VetAH 1779, s. 309.
5) (†) till 5: belevenhet, verserat sätt o. uppträdande; förnämhet; elegans. Hon lät kalla sig på Fransöska Bienseance, Sçavoir vivre &c.: på Svänska Frihet, Hurtighet &c. Dalin Arg. 1: nr 29, s. 7 (1733; uppl. 1754: Belefvenhet).
6) (†) till 6: hövlighet, artighet, förbindlighet; hövlig osv. handling. Runius Dud. 3: 84 (c. 1712). Jag önskar, at jag en gång må blifva så lyckelig och kunna erkänna en sådan hurtighet som mig bevises. Lagerström Tart. 102 (1730; fr. orig.: ce généreux service). Vi (togo) afsked af Herrarne i Visby, som liksom täflat at betyga oss all hurtighet. Linné Gothl. 302 (1745). Kempe FabritiiL 149 (1762).
Spalt H 1438 band 11, 1932