| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMBECILL im1besil4, stundom IMBECIL -i4l, adj. o. sbst. m.||ig.; ss. adj. -are; adv. -T; ss. sbst. best. -en, äv. -n; pl. -er.
(ofta användt med medveten överdrift; jfr dock I slutet o. II slutet)
I. adj.: psykiskt undermålig, stupid, idiotisk; äv. i överförd anv. om sak l. förhållande. Thorild Gransk. 1784, 13—14: 52. Kommer den saken att föredragas (för universitetskanslern) af dig eller den imbecilla Tannström? Tegnér (WB) 8: 591 (1839). (En) störtsjö af imbecil kritik. Vetterlund StDikt. 45 (1901). — särsk. psykiatr. som har svagt utvecklade själsgåvor (men dock är mera utvecklad än idioten), svagsint (i lägre grad); äv. substantiverat. PedT 1906, s. 334. Man (kan) säga, att den imbecille på sin höjd motsvarar 12-åringen. Wigert PsykSj. 1: 87 (1924). Anstalter för asociala imbecilla. SvD(B) 1927, nr 205, s. 2.
II. sbst.: person som är psykiskt undermålig, dumbom, ”idiot”. Det märkvärdiga är, .. att de bättre lägga armarne i kors, och låta det komma an på slumpen, om imbeciller eller slynglar skola råda. HReuterdahl (1838) i HTSkån. 2: 227. OLevertin (1890) hos Söderhjelm Levertin 1: 277. — särsk. psykiatr. motsv. I slutet. Svenson Sinnessj. 108 (1907).
1) [av lat. imbecillitas i motsv. anv.] (†) bräcklighet; äv. konkretare. Hans gråå håår sampt der af fölliande imbecilliteter. BoupptSthm 12/6 1675, s. 937 b (1665); möjl. till 2. Swedberg Schibb. 275 (1716).
2) [jfr fr. imbécilité] (ofta användt med medveten överdrift; jfr dock slutet) till I: psykisk undermålighet, stupiditet, ”idioti”. Kellgren (SVS) 6: 113 (1782). Efter min uppfattning måste det betraktas såsom politisk imbecilitet att sakna blick för den fara som hotar de skandinaviska länderna utifrån. AB 1899, nr 166, s. 3. särsk. psykiatr. till I slutet: sinnessvaghet (av lägre grad). Herrlin Snille 43 (1903). Moralisk imbecillitet (moral insanity). Wigert PsykSj. 1: 90 (1924).
Spalt I 215 band 12, 1933