Publicerad 1933   Lämna synpunkter
IMPUTERA im1pɯte4ra l. -pu-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr IMPUTATION (se avledn.).
Etymologi
[jfr t. imputieren, eng. impute, fr. imputer; av lat. imputare, införa i räkenskaper, skriva på ngns räkning, tillräkna ngn ngt som skuld l. förtjänst, av in- (se IN-, pref.1) o. putare, (be)-räkna, mena. — Jfr KOMPUTERA]
(numera knappast br.)
1) med direkt sakobj. o. indirekt personobj.: tillräkna (ngn ngt) ss. skuld l. förtjänst; äv. med direkt personobj. o. adverbial inledt med prep. för: göra (ngn) ansvarig (för ngt). Swedberg Schibb. 276 (1716). Biberg 3: 216 (c. 1823). Frågan .. i hvad grad personen bör imputeras för sin öfvertygelse. Frey 1845, s. 471. 2NF (1909).
2) lägga (ngn ngt) till last; tillvita (ngn ngt); anklaga l. beskylla (ngn för ngt). LReg. 190 (1624). Emedan Hr broder mig nästan som imputerar at iag skulle gifwit up et oricktigt Saldo och räkning. ÅgerupArk. Brev 12/5 1714. (Jag) vet .. att Herrarne icke imputera mig att ej nu hafva bragt undersökningen uti denna punkt längre. Biberg 2: 144 (c. 1820).
Avledn. (numera knappast br.): IMPUTABEL, adj. till 1: tillräknelig, som kan göras ansvarig (för ett brott o. d.), ansvarig; om handling o. d.: för vilken ngn kan ställas till ansvar. Biberg 3: 93 (c. 1823). En juridiskt imputabel person, d. ä. .. en sådan, som af staten kan erkännas som fri orsak till den skedda handlingen. Boström 2: 451 (1842). PT 1908, nr 135 A, s. 3.
Avledn.: imputabilitet, r. l. f. förhållandet att vara tillräknelig l. att kunna ställas till ansvar (för ett brott o. d.). Biberg 3: 96 (c. 1823). PT 1903, nr 88 A, s. 3. 2NF 29: 58 (1919). —
IMPUTATION, r. l. f. [jfr t., eng. o. fr. imputation; av lat. imputatio (gen. -ōnis)]
1) till 1: förhållandet att tillräkna ngn ngt ss. förtjänst l. skuld; möjlighet att ställas till ansvar (för ett brott); äv. teol. Wedberg HD 392 (cit. fr. 1806). Ribbing Anthr. 34 (1861). SvUppslB (1932).
2) till 2: beskyllning, tillvitelse, anklagelse. Anstöteliga imputationer. ConsAcAboP 5: 417 (1684). KyrkohÅ 1912, MoA. s. 53 (1741). —
IMPUTERLIG, adj. = IMPUTABEL. Biberg 3: 9 (c. 1823).

 

Spalt I 264 band 12, 1933

Webbansvarig