Publicerad 1933   Lämna synpunkter
INVIOLABEL in1viola4bel, l. 01—, l. -å- l. -ω-, adj. -ble, -bla. adv. -T.
Ordformer
(-able, sg. obest. 1665—1716)
Etymologi
[jfr t. inviolabel; av fr. inviolable, av lat. inviolabilis, av in- (se IN-, pref.2) o. violabilis, som får kränkas, avledn. av violare, kränka, våldföra]
(numera föga br.) okränkbar, oantastlig. RP 9: 119 (1642). En så inviolabel ting, som Grundreglorne (dvs. Vetenskapsakademiens stadgar) äro. VetAP 1: 111 (1739). I det fria England är Konungen inviolabel och ofelbar. SC 2: 353 (1822). 3NF (1929).
Avledn.: INVIOLABILITET, r. (l. f.). [jfr fr. inviolabilité] (numera knappast br.) okränkbarhet, oantastlighet. Tessin Bref 2: 97 (1754). SPF 1829, s. 502. Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).

 

Spalt I 1113 band 13, 1933

Webbansvarig