| Publicerad 1935 | Lämna synpunkter |
1) (i sht i fackspr.) som innehåller l. är uppblandad med kalk l. kalksten; kalkhaltig; jfr KALK, sbst.2 1—3. Risingh LandB 22 (1671). Hatchett har i de hårdare kalkiga Djurskalen funnit mera kolsur kalk än i de mjukare. JournLTh. 1812, nr 224, s. 3. Herrängs järngrufvor .. äro brutna å flera slag af malmer, dels liggande i kvartsiga bergarter, dels äfven kalkiga. 2NF 11: 565 (1909). Kalkigt lerhaltig jordmån. Holzhausen PerVäxt. 177 (1917). Såväl de kalkiga som de leriga bergarterna. SvGeolU Aa 164: 138 (1927).
2) (vard.) nedsmord l. fläckad av kalk l. kalkdamm; jfr KALK, sbst.2 1—2. Weste (1807). Timmermännen kitlade sina kalkiga kamrater med ordspråket: ”Murarsvett är så rar, att han betalas med en dukat droppen”. Scholander 2: 273 (1880). Hans gamla kalkiga murarbyxor. Östergren (1929).
3) (tillf.) åderförkalkad; jfr KALK, sbst.2 3 b. Den gamla kalkiga hjärnan orkar inte reda ut tankarna. Bergman MVBar. 104 (1926).
Spalt K 129 band 13, 1935