| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOMBINATORISK kom1binatω4risk l. 01—, adj.; adv. -T.
(i sht i fackspr.) som består l. kännetecknas av l. har avseende på kombination (se KOMBINATION, sbst.1 2); särsk. i fråga om vetenskaplig metod: som karakteriseras av l. består i ett sammanställande o. jämförande av olika företeelser o. fakta. Lindblom Log. 229 (1836). (Ett) combinatoriskt och i omdömen djuptträngande snille. Atterbom PoesH 3: 145 (1848). Kombinatoriska uttalslättnader, som betingas af vissa i närheten stående språkelement. Kock SpråkFörändr. 133 (1896). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 303 (1900). — särsk.
Spalt K 1924 band 14, 1936