| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOMPLETTERA kom1pläte4ra l. -et-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
motsv. KOMPLETT 1: göra komplett l. fullständig, fullständiga, utfylla; äv. refl. Rudbeck Bref 137 (1676). Den senare skriften utgör en nödvändig komplettering af den äldre. Bolin Statsl. 2: 399 (1871). Schéele Själsl. 289 (1895; refl.). Eriksson själv kompletterade denna framställning med att påpeka att (osv.). DN(A) 1934, nr 68, s. 5, — särsk.
a) motsv. KOMPLETT 1 b: göra fulltalig; förr mil. med avs. på regemente o. d., numera nästan bl. med avs. på korporation o. d.; förr äv. med avs. på vakans: fylla; äv. refl. Juryn kompletterades l. kompletterade sig. OxBr. 9: 649 (1645). Regementernes Completering. SthmStadsord. 2: 173 (1703). 2RA 3: 554 (1734; med avs. på vakans). Konseljen kompletterades .. med män af framstående skicklighet och anseende. Ehrenheim i 3SAH 12: 57 (1897).
b) motsv. KOMPLETT 1 c. Komplettera ett bokvärk, sina samlingar. JPeringskiöld (1703) i HSH 7: 177. SvD(A) 1933, nr 287, s. 24. — särsk. med objektsväxling: (hämta o.) använda (ngt) för komplettering. Bladen 13, 93—99 (i psalteriet) äro kompletterade från andra exemplar. KyrkohÅ 1912, s. 158.
c) i uttr. komplettera varandra, supplera varandra. Geijer I. 1: 74 (1818). De olika specialiteternas (inom kulturforskningen) uppgift är att komplettera, icke att förtränga varandra. Nilsson FestdVard. 15 (1925).
d) utfylla (examen) medelst efterprövning i ett l. flera ämnen; äv. i fråga om förnyad prövning i viss examen i avsikt att förvärva högre betyg; ofta abs. Han har kompletterat i latin. Komplettera sin ämbetsexamen. SvLittFT 1835, sp. 591. Hellström Malmros 168 (1931).
a) (föga br.) jur. till a: person som föreslås l. utses för att komplettera en jury. PT 1901, nr 272, s. 2.
Spalt K 2049 band 14, 1937