Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONVENABEL kon1vena4bel, adj. -ble, -bla; -blare. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-, -able)
Etymologi
[jfr t. konvenabel, ä. eng. convenable; av fr. convenable, till convenir (se KONVENERA)]
1) (†) i uttr. konvenabel med (ngt), överensstämmande med (ngt). RARP 9: 252 (1664).
2) (i av franskan påvärkat spr.) passande, lämplig, tillbörlig, som uppfyller konvenansens fordringar. Swedberg Schibb. 260 (1716). Släkten .. var ytterst belåten, partiet var i allo konvenabelt. Kurck MAkel. 45 (1925).

 

Spalt K 2322 band 14, 1937

Webbansvarig