Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KORLA l. KURLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr KORL, sbst.2
Ordformer
(ko- 1578—1886. ku- 1738—1865. kå- 1695—1758)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) korla, sorla, kurra, nor. kurle, klucka, gurgla, d. kurle, kuttra; avledn. till KURRA, v.]
(†) frambringa l. avgiva ett kurrande l. gurglande ljud; ss. vbalsbst. -ande, -ing äv. konkretare, om ljudet.
a) i fråga om ljud som härröra från magen: kurra; vanl. opers. Bulrar och korlar i magan. BOlavi 88 b (1578). SPF 1820, s. 551. Franzén Skald. 2: 362 (1823, 1828). Sundén (1886).
b) i fråga om vissa strupljud: gurgla, klucka; äv.: rossla; äv. opers. Schroderus Dict. 240 (c. 1635). At icke Halszbrännan .. måtte strypa Swalget, så korla medh Strupan. Dens. Comenius 301 (1639). Lind (1738). (Tuppen) blef .. yr i hufvudet (av brännvinet) .. ibland galde, ibland skrek han, åter kårlade det i halsen på honom, at han icke kunde få fram målet. Sahlstedt SagTupp. 34 (1758). Lindfors (1815).
c) om duva: kuttra; äv. bildl., om människa. Holmström Vitt. 206 (c. 1700; om människa). Vacker lefnad! at vara innesluten, som två kära turturdufvor endast til at kurla, sucka och yngla. Chenon Heywood 2: 33 (1773). Nordforss 1: 1329 (1805).
d) i fråga om vätska: klucka; opers. Det korlar i buteljen. Weste FörslSAOB (1823).

 

Spalt K 2428 band 14, 1937

Webbansvarig