| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
1) om individ av kråksläktet (korp l. kråka, äv. råka): låta höra sitt (karakteristiska) läte; ngn gg i utvidgad anv., i fråga om annat, mer l. mindre liknande fågel- l. annat djurläte (t. ex. kornknarrens); äv. med innehållsobj. Linné Gothl. 245 (1745; om kornknarren). Kråkans kraksande. Wahrman Manski o. Wolstein 258 (1807). Kraxande korpar svärma kring ruinerna. Munthe Skizz. 172 (1888). Kärlek bräkte fåren och kraxade grodorna nere vid Sacco. Bildt Ital. 135 (1896). Råkorna kraxa i almarna. Hagberg VärldB 25 (1927). — jfr: De många olyckskorpar, som på senaste tiden kraxat och profeterat om den svenska högerns sorgliga framtid. SvD(A) 1934, nr 89, s. 4; jfr citatet från 1908 under 2.
2) om person: tala (sjunga, skrika o. d.) med sträv o. obehaglig (hes, skrovlig) stämma; äv. med innehållsobj.; äv. om röst, skratt o. d.: ljuda strävt l. skrovligt o. d. Tranér Sappho 125 (1826). Då kraxade den gamla bakom honom: ”Se så, stig på”. Scholander I. 2: 103 (c. 1870). ”Hvem är det nu som kraxar om olycka?” Drangel London Vargh. 27 (1908). En oredig blandning av kraxande och skrikiga röster. Högberg Utböl. 1: 37 (1912). Små kraxande .. skratt. Siwertz JoDr. 179 (1928).
KRAXA TILL10 4.
1) till 1. (Den gamla kråkan) kraxade till som en pojke i målbrott ett par gånger. Ahrenberg Stockj. 113 (1892).
2) till 2. Benedictsson Folkl. 191 (1887). Patriarken Coriolanus kraxade till då och då i melodin. Dahlbäck Åb. 97 (1914).
1) till 1: som har kraxande läte. De hundrade kråkfamiljerna .. tävlade med måsar och tärnor att prisa förvåren riktigt kraxigt. Nilsson Köpmansh. 16 (1936).
2) till 2: som har kraxande röst l. ton. (Grammofonens) ganska kraxiga föregångare grafofonen. Nordenstreng Magnússon Borg. 96 (1921).
Spalt K 2679 band 15, 1937