| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÅLA lå3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sjunga l. ropa en vallåt; ofta i fråga om locktoner utan text; äv.: blåsa locktoner (i vallhorn l. lur); äv. opers. Tholander Ordl. (c. 1875). En dag hörde de en kvinna, som lålade i ett närbeläget bärg. Landsm. 1: 242 (1879). Det lålade och lockade åt boskapen. Molin FrÅdal 44 (c. 1895). (Getherden) smög in hennes namn mellan sina maningsrop till getterna, när han lålade i luren. Heidenstam Skog. 34 (1904). 3NF (1930). — särsk.
a) med subj. betecknande blåsinstrument. Låt flöjterna låla och bashornen brumma. Karlfeldt FridLustg. 109 (1901).
Spalt L 1391 band 16, 1941