Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LURV lur4v, r. l. m. (Lind (1749) osv.) l. n. (VetAH 1759, s. 304, osv.); best. -en l. -et; förr äv. LORV, sbst.1, r. l. m. (Linné Vg. 59 (1747)).
Ordformer
(lorf(f) 1651—1749. lurv (-rf) 1749 osv.)
Etymologi
[sv. dial. lurv, lorv; jfr nor. lurv, nor. dial. lurva, trasa; besläktat med LARV, sbst.1, LARVA, v. — Jfr LURVA, v.1—2, LURVER, LURVIG]
(numera mindre br.) lurvigt hår, tovigt hår. Arvidi 72 (1651; i rimlista); bet. oviss. Lind (1749). Lurfvet på hunden. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Östergren (1932). — särsk.
a) (†) om yvig ull. Linné Vg. 59 (1747).
b) (†) om bottenfäll hos djur. VetAH 1759, s. 304.
Ssgr: LURV-HUVUD. (numera föga br.) person som har lurvigt huvud l. ovårdat hår. Altén Fästm. 11 (1796). Auerbach (1911). —
-HÅR. (†) lurvigt hår. Lind 1: 1881 (1749). —
-HÅRIG. (numera mindre br.) som har lurvigt hår. Möller (1790, 1807). Lundegård DrMarg. 2: 5 (1906).

 

Spalt L 1219 band 16, 1941

Webbansvarig