| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÅHÄNDA måhän3da2, förr äv. MÅTTE HÄNDA, adv.
(numera i sht i skriftspr.) kanhända, kanske.
a) (numera bl. mera tillf.) i förb. med efterföljande att-sats l. därmed likvärdig bisats. Må henda at Herren seer til mijn bedröffuelse. 2Sam. 16: 12 (Bib. 1541). Fast glömd jag har lefvat, måhända, / Måhända likväl, att begråten jag dör. Stagnelius (SVS) 4: 106 (c. 1818). Ahrenberg Männ. 6: 220 (1914).
b) inledande huvudsats med omvänd ordföljd. Måhända hade den fransman rätt som (osv.). Ödman VexlBild. 46 (1887, 1893). Måhända influerade .. vissa egendomliga omständigheter på honom. Siwertz JoDr. 82 (1928).
c) placerat inuti l. i slutet av en sats ss. bestämning till satsen i dess helhet l. till enskilt ord l. enskild satsdel. Til vinnande, antingen af tids utdrägt, eller måtte hända, ett påsyftadt .. upphäfvande, af hela vahl förrättningen. VDAkt. 1790, nr 522. Den måhända viktigaste invändningen emot representationsförändringen .. var, att konungamakten därigenom skulle försvagas. De Geer Minn. 2: 25 (1892). Zetterström Praktik 66 (1920).
d) inledande l. bildande ett i satsform icke utfört svar på en fråga l. uppmaning; jfr KANSKE 1 b. Får jag köra? frågade Vigg. Nej, dertill är du för kort i rocken, sade vätten. Måhända det, sade Vigg. Rydberg Vigg 6 (1875). Byron vaknade en morgon och fann sig ryktbar. Kände han sig lyckligare då, än förr i sin obemärkta kamp för diktens krona? Måhända, måhända icke. Topelius Tb. 168 (c. 1895).
Spalt M 1777 band 17, 1945