Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANDSCHU mandʃɯ4 l. manʃɯ4, äv. 40, m.; best. -n, äv. -en (LoW (1911), Nyström NKina 2: 274 (1914)); pl. -er040 (Palmblad HbGeogr. 1: 141 (1826) osv.) l. -rer -ʃɯ4rer (Djurberg GeogrUngd. 356 (1781) osv.) ((†) -s KonvLex. 3: 242 (1861)).
mansperson tillhörande den tungusiska folkstam som utgjorde de ursprungliga invånarna i Mandschuriet o. som 1644 underkuvade Kina o. hade ledningen där till revolutionen 1912; i pl. om personer utan hänsyn till kön. Djurberg GeogrUngd. 356 (1781). Sundevall ÅrsbVetA 1843—44, s. 44. De högresta, ljusa mandschurerna med stora öppna ögon. Cassel Östas. 122 (1906). Den för sin falhet kände, listige mandschuen Na-T’ung. Nyström NKina 2: 274 (1914). — Anm. Ordet mandschu (manchu) användes äv. ss. namn på folkstammen, ävensom på mandschuspråket. ConvLex. (1823). En stentavla med minnesrunor på kinesiska och mandschu. Hedin Pol 1: 442 (1911). SvUppslB (1934).
-FOLK. Thomée Berghaus 1: 132 (1849). Mongolernas välde .. dukade under för en nordisk stam, mantschufolket, hvars herskare än i dag bära Kinas krona. Svensén Jord. 269 (1886). —
1) som har avseende på l. tillhör mandschufolket. Manjurska Språcket. BokvGP 73 (1722). Manchuriska soldater. SvD(B) 1935, nr 150, s. 5.
2) som har avseende på (befinner sig i osv.) Mandschuriet. Då ryssarna byggde sin mandschuriska järnväg (så osv.). Cassel Östas. 186 (1906). De mandschuriska bergen. Nyström NKina 1: 21 (1913). —
MANDSCHUISKA l. MANDSCHURISKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f. (-uiska 1849 osv. -uriska 1781 osv. manjurska 1722)
2) mandschuspråket. BokvGP 74 (1722). Den i utdöende stadda mandsjuiskan. SpråkvSällskUpsF 1934—36, s. 54.
Spalt M 224 band 16, 1942