Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MYND, r. l. m. (Swedberg, LoW (1911)) l. n. (Möller (1790, 1807)); best. -en; pl. -er; l. (i bet. 1) MYNDE, sbst.1, n.
Ordformer
(mynd 1675—1911. mynde 1737)
Etymologi
[jfr nor. o. isl. mynd; möjl. rotbesläktat med MINNE, sbst.1 (se Torp NynorEtymOrdb. (1916))]
(†)
1) form, skapnad, (formell) beskaffenhet; utseende. Peringskiöld MonUpl. 156 (1710). At vårt språk alt mer och mer kommer i skick, och får i mykit sin egen mynd och skapnad igen. Swedberg Gr. 134 (1722). SvTidskr. 1873, s. 394. WoJ (1891; ”gammalt”).
2) språkv. om bokstavstecken; särsk.: runtyp, runtecken, runa. Runerna, theras åtskilliga ritnings sätt och mynder. Verelius Run. 2 (1675); jfr 1. The Grekiske bokstafwer skrifwas mycket annorlunda (än runorna), med annor skapnat och andre mynder. Därs. 9. Runseriens sju första mynder. Wistrand NordMAllmog. 17 (1909). LoW (1911). jfr RUN-MYND.
3) avbildning, bild, porträtt. Verelius 178 (1681). Konung Johan III:s Mynd och afmålning (Conterfait). AAvStiernman (1745) hos Girs J3 Föret. b 4 a. Möller (1807).
Ssgr (till 2, språkv., †): MYND-NAMN. namn på runa. Liljegren Runl. 45 (1832). —
-STRECK. bistav (se d. o. 2). Liljegren Runl. 66 (1832).
Avledn. (†): MYNDA, v.1 till 1: forma. Ihre 2: 214 (1769). Ett välljudande och ädelt myndadt svenskt ord. VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 512.

 

Spalt M 1704 band 17, 1945

Webbansvarig