Publicerad 1948 | Lämna synpunkter |
NÄV nä4v, n. ((†) m. Linné Gothl. 214 (1745), Hedborn Minne 160 (1835)); best. -et (ss. m. -en); pl. = ((†) ss. m. -ar).
1) (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) näbb (på fågel); stundom särsk. om (relativt) lång (o. bred) l. stor näbb (hos t. ex. storkar, tranor o. svanar); förr äv. = NÄV-KÄK; förr äv. om (utdraget) nosparti hos fiskar o. vissa däggdjur; förr äv. om gadd o. d. hos insekt; äv. bildl. VarRerV 54 (1538). Fiskar som haffua ett långt näff och een liten mun. Petreius Beskr. 1: 102 (1614). En fogel ther intet kan bättre siunga än som han hafwer näfwet bekommit. ALaurentii Fischer 47 (1618); jfr NÄBB 1 a. Mickel then Räff, Bleek bleff hans näff. Forsius Fosz 154 (1621). Näfvet eller sug-taggen, med hvilken detta Insect (dvs. lyktbäraren) sig föder. VetAH 1746, s. 64. Omkring .. (ejderns) öfra näf är ett bräm, som går öfver den nedra. Barchæus LandthHall. 55 (1773). Näf .. (dvs.) Det långa hornaktiga snytet .. hos somliga foglar, såsom storkar, svanor, ankor m. fl. Murberg FörslSAOB (1793). BL 7: 231 (1841). Östergren (1933). — jfr DUV-, FÅGEL-, HÖKA-, KORS-NÄV. — särsk. i utvidgad l. bildl. anv.
a) (†) bärgv. Näf kallas vid vattenkonster och pumpverk ändarne af kålfröret med dess ansats. Rinman (1789).
b) ss. senare led i ssgr som beteckna
β) växter med vissa näbbliknande delar (jfr NÄVA), se KAM-, KRÅKO-, KÄRR-, MJUK-, RÖK-, STORK-, TRANE-NÄV.
-KÄK. (†) om den främre, hornbeklädda delen av vardera käken hos en fågel; undre resp. övre del av fågelnäbb; jfr käk, sbst.2 VetAH 1745, s. 95. —
-LAV. (†) bot. laven Ramalina calicaris (Lin.) Fr., vars bål har näbblika spetsar. VetAH 1794, s. 23. SKL (1848). —
NÄVIG l. NÄVOT, adj. (-ig 1749. -ot 1738—1755. -ugh 1639) försedd med näbb. Schroderus Comenius 144 (1639). Möller (1755). jfr krum-nävot.
Spalt N 1206 band 18, 1948