Publicerad 1950   Lämna synpunkter
OMBRAGE, r. l. m.; pl. -er.
Ordformer
(om- 1632—1904. oum- 1657 (: oumbragera). um- 1688)
Etymologi
[jfr t. ombrage; av fr. ombrage, substantivering av ffr. ombrage, adj., skuggig, av lat. umbraticus, privat, veklig, eg.: befintlig i skuggan, till umbra, skugga, skenbild. — Jfr OMBRERA]
(†)
1) skugga; i pl.: skuggande lövvärk. LejonkDr. 184 (1688; i pl.). Swedberg Schibb. 287 (1716).
2) [efter motsv. anv. i fr.] bildl.: misstro(ende); misstanke l. (koll.) misstankar; farhåga; särsk. dels i uttr. giva ngn ombrage(r), inge ngn misstroende l. farhågor, dels i uttr. taga l. fatta ombrage (om l. av ngt), fatta misstanke l. börja hysa farhågor (med anledning av ngt); äv. i uttr. vara av ombrage, om tillvägagångssätt: vara ägnad att omfattas med misstro. RP 2: 189 (1632: vara aff). HSH 8: 73 (1668: gifva). På det man icke måtte fatta någon ombrage eller misztanke om denne reesan. OSPT 1687, nr 16, s. 7. 2RA 3: 924 (1734: deraf). Sahlstedt (1769).
Avledn.: OMBRAGERA, v. [jfr t. ombragieren; av fr. ombrager, beskugga, i ä. fr. äv.: inge misstankar] (†) till 2: inge (ngn) misstroende l. misstankar l. farhågor. RARP 6: 40 (1657). 2RA 2: 236 (1727).

 

Spalt O 722 band 19, 1950

Webbansvarig