| Publicerad 1955 | Lämna synpunkter |
PÅSTÅ på3~stå2, förr äv. PÅSTÅNDA, v. -står, -stod, -stodo, -stått, -stådd ((†) -stånden GotlArk. 1929, s. 35 (1663; i bet. II 1 b)); se för övr. STÅ. vbalsbst. -ELSE (†, VRP 28/2 1732 (i bet. I 3, om yrkande), Lind 1: 655 (1749; i bet. I 2)), -ENDE (se d. o.); -ARE (tillf., DN(A) 1950, nr 338, s. 4 (i bet. I 4)).
I. tr., stundom äv. abs.
1) (†) till PÅ I 4 c, II 2 a; bildl.: stå l. stödja sig på (ngt); särsk. i uttr. ha(va) ngt (att) påstå, ha ngt att stå l. stödja sig på, stundom närmande sig 2 o. övergående i bet.: ha ngt att försvara l. kämpa för. (Du skall icke börja disputera med prästen) medh mindre tu hafwer en godh Grund påstå. Schroderus KonFörähr. 53 a (1606). (En människa bör) altijd så ställa sig, .. at hon altijd hafwer en god saak at påstå, så må hon then wäl förswara. Rudbeckius KonReg. 144 (1615). Såsom man då inge bindande skähl hadhe at påståå, hafwer man (osv.). BtFinlH 2: 348 (1670). Schmedeman Just. 1324 (1692). — särsk.
a) i uttr. ha(va) rätt l. rättvist (att) påstå, ha rätten på sin sida l. (övergående i 3) ha rättvisa l. välgrundade anspråk (att framföra); hava sanning(en) l. sant (att) påstå, ha sanningen på sin sida l. (övergående i 3) ha sanna skäl för sina anspråk. G1R 1: 286 (1524). Min Herre iagh haffuer sant påstå, / Sin mantel kastade han (dvs. Josef) sigh ifrå. Gevaliensis Jos. 18 (1601). Dem, som sanning och rättwist hafwa at påstå. HC11H 10: 202 (1615). Huillken thera (av de båda som hade stridiga uppgifter) haf(ve)r sanningen påstå weth iagh inthz. VDAkt. 1676, nr 63. Jag har rätt at påstå. Borg Luther 2: 621 (1753). Weste (1807).
b) övergående i 3, i uttr. hava orätt att påstå, ha orättvisa l. ogrundade anspråk (att framföra). Swedberg Lefv. 426 (1729).
2) [jfr 1] († utom i a, b, d, e) stå l. hålla fast vid (ngt); vidhålla (ngt); hålla på (ngt); framhärda i (ngt); utan bestämd avgränsning från 3 o. 4; jfr PÅ I 4 c γ samt INSISTERA. Effter hon ännu starkt påstår, att hon aff greffueligh stam ähr. Ekeblad Bref 1: 155 (1652; rättat efter hskr.); jfr 4. Dhe wille endå gerna påstå sin ogrundade mening och dhen förfechta. BraheBrevväxl. 1: 134 (1666). Det är mycket större fehl att Påstå sitt förseende, änn sielffva förseendet. 2Saml. 13: 35 (1687). Mardechai påstår sin förra begäran. Kolmodin QvSp. 1: 593 (1732). Widegren (1788). När till dem (dvs. vissa bevis om daljunkerns falska uppgifter) läggs brefvet af Christina / Till Dalallmogen, .. / Djerfs du då påstå denna lögn, du fege? Franzén Skald. 3: 128 (1829); jfr 4. — särsk.
a) (numera nästan bl. jur. med något ålderdomlig prägel; jfr dock slutet) med avs. på rätt o. d., förr äv. frihet (se d. o. 9 a) l. värdighet: hålla på l. hävda; numera ofta närmande sig l. övergående i 3 l. 4. Göterne .. påstodo likså stor rätt i Konunga-vahl som Up-Svearne. Dalin Hist. 2: 123 (1750). Vårt Kön tyckes med skäl påstå den friheten, at altid ha rätt. Stagnell JHjernlös 29 (1756). Sändebud, som .. blifva skickade til et hof, där de skola påstå sin öfverhets eller sin nations värdighet. Löwegren Knigge 3: 60 (1799). Borgenär (må) skriftligen (uppgiva) sin fordran med den rätt, han påstår. SFS 1862, nr 51, s. 25. Personer, som hvar för sig påstå bättre rätt att nyttja egendomen. Kallenberg CivPr. 1: 463 (1918). särsk. (ålderdomligt, numera föga br.) i uttr. påstå sin rätt (l. sin arvsrätt o. d.), i sht förr äv. sin rättighet, hålla l. stå på l. hävda sin rätt osv. UpplDomb. 4: 126 (1638). Frese Sedel. 56 (1726: påstod sin Rättighet). Riksdagskallelsen, hvari .. (Ulrika Eleonora) kallat sig drottning och påstått sin arfsrätt. Malmström Hist. 1: 43 (1855). Påstå sin rätt. Östergren (1935).
b) (ålderdomligt, numera föga br.) i uttr. påstå sin oskuld, förr äv. sin oskyldighet, vidhålla l. hävda sin oskuld; stundom närmande sig l. övergående i 4. Curio .. påstår sin oskyldigheet. Annerstedt UUH Bih. 2: 188 (i handl. fr. 1676). Björlin Elsa 78 (1879). WoH 489 (1904).
c) abs.: envist hävda l. vidhålla sin mening, stå på sig, envisas; jfr PÅ III 1 e α, δ. Ehuru wäl att Konungen lengie på stod och emot sade att låta sin sed och wantroo på Guderna, fann hann dock (osv.). Reenhielm OTryggw. 45 (1691; möjl. icke ssg; jfr PÅ III 1 e α). Riccoboni Catesby 6 (1761).
d) [jfr sv. dial. påståane] (föga br.) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om person: envis, påståelig, påstridig; jfr 4 o. PÅ III 1 e δ. Svanberg RedLefn. 223 (1882).
e) i p. pf. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.): som ngn håller på; numera bl. (nästan bl. jur., ngt ålderdomligt) motsv. a, om rätt(ighet) o. d.; ofta närmande sig l. övergående i 3 c l. 4 e. Huruwida en Maka uti warande Echtenskap förmedelst sin efter .. Giftomåla B. L. L. påstådde Giftorätt, är befogat at (osv.). Schmedeman Just. 1120 (1687); jfr 1, 3 c. (Landskronas) Magistrat .. (hade) oklandradt åtnjutit den nu påstådde rättighet, att (osv.). Calonius 5: 190 (1799); jfr 3 c. Den af .. (Jesu) domare innehafda, påstådda och missbrukade makten. Rudin 1Evigh. 2: 652 (1872, 1878); jfr 3 c, 4 e.
3) [jfr 2] (numera bl. jur. med ålderdomlig prägel) göra anspråk på l. kräva l. fordra l. begära (ngt); yrka på (ngt); förr äv. (med sakligt subj.): kräva (se KRÄVA, v. 3) l. erfordra (ngt); förr äv. i förb. med inf. (med l. utan inf.-märke) l. att-sats; stundom svårt att skilja från 2 l. 4; jfr INSISTERA. Trondhem .. (o.) Bornholm .. hwilcke fienden (dvs. Danmark) oryggeligen yrckiade at Hans .. Kgl. Maij:tt schulle cedera, men Hans .. Kgl. Maij:tt der emoth beständigt påstodh at kunna behålla. RARP 8: 170 (1660); jfr 2. HC11H 8: 88 (1680). (Min hustrus) Systerbarn .. lade in i alla retter, och påstodo arfva henne. Swedberg Lefv. 519 (1729). Häfdar man qvinno under ächtenskaps löfte; tå skal han taga henne til ächta, om hon thet påstår. GB 3: 10 (Lag 1734). Säljaren påstod 200. Ducater, och jag böd 150. Modée FruR 38 (1738). (De grekiska filosofernas) öfvertygelse .. om Egyptiernas vishet .. synes vilja påstå, at man tager den förnuftigaste meningen (i fråga om uttolkningen av den egyptiska gudstjänstens djupare innebörd) an för den rätta. Lagerbring HistLit. 115 (1748). Ett .. anspråk, som käranden påstår dom för. Kallenberg CivPr. 1: 917 (1924). särsk.
a) i sådana uttr. som påstå straff (på l. å, i sht förr äv. emot, förr äv. över ngn) l. ansvar (å ngn), i sht förr äv. böter l. näpst l. ämbetets förlust (på l. å ngn) l. plikt (emot ngn), förr äv. arrest (emot ngn), ss. beteckning för att ngn yrkar på l. kräver att ngn skall ådömas straff osv. resp. sättas i arrest; förr äv. i uttr. påstå säkerhet å ngns person, yrka l. kräva säkerhet mot ngns avvikande (gm arrestering o. d.); jfr c. NoraskogArk. 5: 294 (1720). Är thes käran, som plicht emot angifvaren påstår, sådan, at (osv.). RB 10: 24 (Lag 1734). Dalin Hist. 1: 215 (1747: påstod .. böter). Porthan BrCalonius 556 (1799: påstått näpst på). Actor påstår arrest emot honom. Weste (1807). Ehvad .. Embetets förlust å honom påstås, eller icke. SPF 1826, s. 168. Så vida han icke påstode dödsstraff öfver de anklagade. Ekelund 1FädH 1: 154 (1829). SFS 1830, s. 530 (: påstår .. säkerhet å). Aktor påstår fängelsestraff emot honom. Dalin (1855). (Allmänne åklagaren har) påstått ansvar å svaranden för det han (osv.). Upsala(A) 1921, nr 18, s. 1.
b) (†) i uttr. påstå om ngt, (fortsätta med att) framföra krav på l. yrka på ngt; jfr 2 c. (Den värmländska bärgslagen) påstod .. än ytterligare om den faststälda kommissionens sättande. Chydenius 149 (1765).
c) i p. pf. (särsk. med mer l. mindre adjektivisk bet.): krävd l. påyrkad; numera bl. ngn gg jur., särsk. motsv. a. 2RA 1: 119 (1720). De af B. å honom påstådde böter. Calonius 3: 403 (1794). Att frikänna de tilltalte från påstått ansvar. SPF 1823, s. 190. För lärans påstådda renhet glömde (de härskande teologerna på 1600-talet) det egentligen lifgifvande i Kristendomen. Tegnér (WB) 8: 106 (1836); jfr 4 e.
4) [utvecklat ur 2] utan tanke på vidhållande av ngt som förut sagts l. hävdats, i fråga om yttrande (i tal l. skrift) varigm ngn (med bestämdhet) framställer ngt ss. visst l. säkert (ofta dock utan angivande av skäl): hävda (ngt) l. göra (ngt) gällande; försäkra (ngt); äv. abs.: komma med ett påstående l. påståenden; ofta med förbleknad innebörd, övergående i bet.: yttra l. säga (ngt); särsk. i förb. med att-sats l. däremot svarande satsförkortning l. ss. anföringsverb vid (direkt) anföring; stundom äv. med sakligt subj. (betecknande rykte l. ordspråk o. d.); i ä. språkprov stundom svårt att skilja från 2 (l. 3). Han påstod att han aldrig sagt det. Han påstod sig aldrig ha sagt det. Han påstås ha sagt det. Det påstås, att han är sjuk. Han är sjuk, påstås det l. efter vad det påstås. Hon ansåg att boken var dålig, men han påstod motsatsen. Du skall inte påstå rena orimligheter! FörordnRättegDomcap. 1687, § 4. Bönderna påstodo med en mun .., at de tak, som således voro med denna mossa öfverdragne, varade ganska länge. Linné Sk. 119 (1751). Jag nyttjar den rättighet att påstå som jag i vår inledning förbehöll mig. Geijer I. 5: 20 (1810). ”Ju sämre stater, dess flera lagar”, påstår ett gammalt ordspråk. UVTF 26: 58 (1880). Hallström Händ. 98 (1927). — särsk.
a) (†) i uttr. påstå ngn att (osv.), hävda l. göra gällande (in)för ngn att (osv.). Om mästadelen af Evas släkte påstår mig, at hvar och en Man bör vara sin hustru undergifven .. då (osv.). Dalin Arg. 2: 215 (1734, 1754); jfr 3.
b) (†) i uttr. påstå (att) vara l. veta l. ha l. göra o. d. ngt, hävda l. göra gällande att man är resp. vet osv. ngt, påstå sig vara l. veta osv. ngt; stundom svårt att skilja från 3. Den som påstår ha mer vett i det målet än jag, är galen. Dalin Arg. 2: 232 (1734, 1754). Än om våre barn .. påstå at veta mera än vi? Sahlstedt CritSaml. 73 (1759). Som jag icke påstår att vara kännare, vill jag ej utbreda mig öfver deras arbeten. GGAdlerbeth (1784) i MoB 5: 163. De grunder, hvarur man hittills påstått att härleda (reglerna för den svenska rättstavningen). Leopold i 2SAH 1: 6 (1801). Atterbom Minn. 211 (1817).
c) (†) med obj. bestående av sbst. (l. substantiverat adj.) som betecknar ngt (särsk. egenskap o. d.) vars förefintlighet l. tillvaro man hävdar l. gör gällande, i sådana uttr. som påstå fullkomlighet l. ngts nödvändighet l. ogiltighet l. ngns härstammande ifrån ngn l. ett ovillkorligt öde, påstå att man är fullkomlig l. att ngt är fullkomligt l. nödvändigt osv. resp. att ngn härstammar från ngn l. att ett ofrånkomligt öde existerar; stundom svårt att skilja från 2 l. 3; jfr e samt 2 a, b. Dalin Arg. 2: 452 (1734, 1754). At påstå et ovilkorligt Öde. Alnander Sal. 38 (1771). De fel, som i detta värk finnas, lärer en benägen Läsare så mycket häldre ursäkta, som Auctor ej påstår någon fullkomlighet. Livin Kyrk. Föret. 2 (1781). Någre spioner hade väl påstådt omskärelsens nödvändighet. Ödmann StrFörs. 1: 356 (1799). Franska författare påstå .. uttryckligen den Franska adelns härstammande ifrån Danskar, Svenskar och Norrmän. Holmberg Nordb. 159 (1852). Påstå en doms ogiltighet. Schulthess (1885); jfr 3.
d) (mindre br., i sht språkv.) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., om sats l. mening o. d.: som innehåller l. innebär ett påstående (se d. o. I 3); äv. allmännare: narrativ; förr äv. i uttr. påstående sätt, indikativ. Påstående sätt. Svedbom Satsl. 18 (1845). I påstående satser står subjektet oftast före predikatet. Cederschiöld o. Olander SvSpr. 83 (1904). Noreen VS 5: 110 (1904).
e) i p. pf. (ofta med mer l. mindre adjektivisk bet.): som framställts l. framställes ss. viss l. säker; som påstå(tt)s vara för handen l. vars tillvaro l. berättigande hävda(t)s; ofta övergående i bet.: föregiven. 2RA 1: 613 (1723). Hela naturen .. underkastas menniskans påstådda välde. Rosenstein 2: 164 (1789). Den påstådda likheten (emellan Voluspa o. sibyllinerna) är i själfva värket den mäst djupgående olikhet. Rydberg Myt. 2: 544 (1889). Bergman Mark. 65 (1919). särsk. [jfr motsv. anv. av fr. prétendu]: som utge(tt)s för att l. påstå(tt)s vara ngt, föregiven; förr äv.: som uppges l. påstås skola bli ngt, tillämnad, tilltänkt. Denna påstådde Mågen. Lindahl L‛avoc. sav. 25 (1757). Denna vackra miniatyr är af alla påstådda Petrarcabilder den bästa. Wulff Petrarcab. 27 (1905).
II. intr.
1) (numera i sht i skriftspr., ngt ålderdomligt) till PÅ III 1 e β: fortgå; pågå (se d. o. 8); försiggå, äga rum; vara, räcka; i sht förr äv. dels (särsk. om tillstånd l. inrättning o. d.): bestå, äga bestånd, existera, dels (särsk. om tid l. mörker o. d.): vara inne l. för handen resp. råda. SvTr. V. 1: 41 (1585). Predikan böör icke öfuer en tijma påstå om Söndagen. KOF II. 1: 139 (1659). Wij .. wele, at bem:te collegium .., så länge det påstår, vnder wårt Hofcantzlie sortera .. skall. Schück VittA 2: 5 (i handl. fr. 1666). Om Winteren när Mörckret påstår. Rudbeck Atl. 2: 482 (1689). När .. mörkaste höstnätterne påstå. Broman Glys. 3: 562 (c. 1740). Ryktet .. att .. (världsutställningen) nu som bäst påstår i .. London. Cygnæus 6: 204 (1851). Att han hade blivit kvarsittare i alla skolklasser, det räknade han .. som en stor nådebevisning av fru Fortuna, inte just medan det påstod kanske, men efteråt (då han hade tagits ur skolan). Lagerlöf ChLöw. 199 (1925). jfr (†): Hans Excell:ce (använde) honom på tree Åhrs tijdh för sin Håffmästare, emedan dhen tijden på stogh Hennes May:tz Drottning Christinæ Cröning. Grubb Wattrang M 3 b (1680). — särsk.
a) i p. pr. (ofta i mer l. mindre adjektivisk anv.): som (vid en viss tidpunkt just) pågår (pågick) l. varar (varade); pågående (se PÅGÅ 8 slutet); äv.: innevarande l. förhandenvarande; i sht förr äv. dels: fortvarande, dels (om mörker l. väderlek l. sjukdom l. tillstånd o. d.): rådande. RA I. 3: 614 (1595). In til thetta påstående åhret. KBref 4/11 1629. En (fulla 8. dagar påstående) .. brand. Rüdling 11 (1731). Bön at upläsas i Församlingarne i Stockholm under påstående Boskapssiuka. PH 5: 2964 (1750). Under det påstående mörkret. Nohrborg 87 (c. 1765). Så snart Järnet öfver hettan blått anlöper, gnides .. det .. med Polerstål .. under påstående hetta. Rinman JärnH 181 (1782). Under den påstående krigstiden var det brist på arbetsfolk. Hultin BergshFinl. 66 (1896). Under påstående krig. Östergren (1935). särsk.
α) (†) i uttr. under påstående denna konferens, medan denna konferens pågår (l. pågick osv.). CPiper (1709) i HH XXI. 1: 8.
γ) (†) i satsförkortning, i uttr. påstående det l. det, medan (l. om) det l. det pågår l. varar l. består. Mädhan vij nu i krigett medh Danmark ähre råkade, påståndende ändå Tyske örligen. AOxenstierna 1: 597 (1644). Stiernman Com. 3: 587 (1667).
b) (†) i p. pf.: som pågått l. varat (så l. så lång tid); stundom övergående i bet.: pågående. Aldenstund .. deth hertills påståndna krigh brukets fullkombliga excolerande merkeligen hindrat hafuer, .. så (osv.). GotlArk. 1929, s. 35 (1663). Den een tid bortåth påstådde Rijkzdagen. 2RARP I. 1: 173 (1719). Bergv. 1: 629 (1723).
2) (†) i utvidgad anv.: återstå; jfr PÅ I 3 h δ. 10 d(aler) s(ilver)m(yn)tt hvar på iag och redan min anpart 5 d(aler) s(ilver)m(yn)tt haar betalt. dhe öfrige 5 d(ale)r som änn på ståå, skola mina styffbarn betaala. VDAkt. 1693, nr 128.
Spalt P 2940 band 21, 1955