Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIAFFERA pi1afe4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(piaf- 1846. piaff- 1831 osv. pjaff- 1851—1906)
Etymologi
[av fr. piaffer, pråla, ståta, piaffera; av omstritt urspr. — Jfr PIAFF]
1) (†) mil. göra retsamma o. skrytsamma (trupp)-rörelser i fiendens åsyn; demonstrera utmanande. Att piafera mellan Franska vedetterne för att narra skott af dem. Wingård Minn. 3: 23 (1846). Bergman GotlSkildr. 145 (1882).
2) ridk. om häst: utföra piaff; äv. om ryttare: låta hästen utföra piaff. SvTyHlex. (1851). Åkarhästen .. behöfver .. ej piaffera. 3SAH LV. 1: 220 (c. 1860). OoB 1932, s. 438. särsk.
a) (enst., †) tr., bildl. Den fransyska smakens ”Pégase” var .. en .. manège-häst, som piafferade alexandriner. Sturzen-Becker 1: 53 (1845, 1861).
b) ss. vbalsbst. -ing; särsk.: piaff. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 47 (1836).
c) i p. pr. -ande, i utvidgad anv., om rörelse: som innebär piaffering. Palmstjerna Snapph. 1: 33 (1831).

 

Spalt P 775 band 20, 1953

Webbansvarig