| Publicerad 1957 | Lämna synpunkter |
RESOLUTIV re1soluti4v l. res1-, l. -sω-, l. -lɯ-, l. 0104, adj.; adv. -T.
1) (numera knappast br.) upplösande; särsk. (med.): fördelande (se FÖRDELA 4 a); som innebär l. utmärkes av fördelning; jfr RESOLVERA 1, 1 b α. Hygiea 1839, s. 320. 2NF (1915).
2) jur. om villkor: vars överträdande l. inträffande medför ett rättsförhållandes upplösning (t. ex. återgång av köp); äv. (ss. adv.) i uttr. resolutivt villkorad, om rätt: förbunden med resolutivt villkor. Schrevelius CivR 1: 125 (1844). 1NJA 1948, s. 447.
Spalt R 1438 band 22, 1957