| Publicerad 1967 | Lämna synpunkter |
SENSITIVA sän1siti4va, äv. 1032 (sensiti`va Weste, sännsiti`va Dalin; sän1siti4va l. 30~20 LoW (1911)), r. l. f., om person f.||ig.; pl. -or (Meurman (1847) osv.), förr möjl. äv. -er (se nedan); förr äv. SENSITIV, r. l. f. resp. f.||ig.; best. -en; pl. -er (möjl. äv. att hänföra till sg. sensitiva, Weste (1807), GHT 1896, nr 173 A, s. 2).
1) bot. om vissa växter tillhörande släktet Mimosa Lin., vilkas blad uppvisa stor känslighet bl. a. vid beröring; numera företrädesvis om arten M. pudica Lin.; jfr SENSITIV, adj. 1 c. Holmberg 2: 758 (1795). Fries Ordb. 107 (c. 1870). Ekbrant VVRumsv. 231 (1955; om M. pudica).
2) i jämförelse o. mer l. mindre bildl., för att beteckna ngn l. ngt ss. mycket känslig(t) l. ömtålig(t); särsk. om nervöst (över)känslig person (särsk. kvinna); jfr MIMOSA 3. (Den moraliska känslan) är hastig i sine Värkningar och handlar likt Sensitivan utan Eftersinnande. LittT 1795, s. 314. Knorring Cous. 3: 44 (1834; om kvinna). (El Greco) är en sensitiva, som vi ömsom får se ansatt av smärta, ömsom av extatisk lycka. Ruin SjunknH 90 (1956). särsk. [efter motsv. anv. i eng.] (numera föga br.) om parapsykologiskt medium. Pfeiff Sinnett Mesm. 95 (1892). GHT 1896, nr 173 A, s. 2.
Spalt S 1924 band 25, 1967