Publicerad 1968 | Lämna synpunkter |
SJABBIG ʃab3ig2, adj. -are. adv. -T.
(i sht vard.) ovårdad l. smutsig l. sjaskig; äv. dels (om kläder): sliten, dels om lokalitet o. d.: osnygg l. förfallen l. ruffig; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. Tre prester i schabbiga blå sidenkåpor med guld. Edholm SeklSlut 175 (1881). En sjabbig tjänstflicka och en hyperfin husfru. Tenow Solidar 2: 121 (1906). En schabbig hyena. Ergo 1928, s. 268. Ett sjabbigt rum. GHT 1934, nr 293, s. 3. Elegansen är gammaldags och något sjabbig. Hedberg StorkSev. 249 (1957). — Anm. En tillfällig ssg till stammen i d. o. är adjektivet sjabb-elegant med bet.: som vill l. försöker se elegant ut trots sin sjabbighet. Schabbeleganta guider med inställsamma manér och lömska ögon. Cederschiöld Väntan 17 (1915).
Spalt S 2788 band 25, 1968