Publicerad 1975   Lämna synpunkter
SKÖLA ʃø3la2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(skidlor, pl. 1655 (i hskr. möjl. att läsa skiölor). sköla 1834—1886. skörlor, pl. 1859)
Etymologi
[sv. dial. sköla, rämna l. spricka i berg, vattenfåra, (avlopps)dike; utvidgning av SKÖL; formen skörlor avser att återge kakuminalt l-ljud]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) större (avlopps)dike; äv. om rämna l. spricka l. berg; jfr SKÖL 4, 5, SKÖRA, sbst.2 Vppalabone besuärade sigh att åbyggiarne teppa för myckit igen farledet i Säliemar såszom och grafua Nyia skidlor (i hskr. möjl. att läsa skiölor) ifrån gamble farledh att der ähr torre landet och ingen fisk slipper vp. AktsamlKungsådreinst. 95 (1655; rättat efter hskr.). Rothstein Byggn. 532 (1859; om spricka i berg).
2) i ssgrna KÄRN-SKÖLA o. SKÖL-SPRICKA; jfr sköra, sbst.2
Ssg (till 2): SKÖL-SPRICKA. (föga br.) spricka mellan årsringarna i trä. 2NF 30: 120 (1919).
Avledn.: -SKÖLIG, adj. till 2; i ssgn kärn-skölig; jfr skörig, adj.2

 

Spalt S 6067 band 27, 1975

Webbansvarig