| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRATTA skrat3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (numera nästan bl. ss. senare ssgsled, Wollimhaus Syll. C 12 b (1649), Östergren (1939), Dens. 9: 507 (1965: Utskrattning) osv.); -ARE (se avledn.), -ARINNA, -ERSKA (se SKRATTARE avledn.); jfr SKRATT, sbst.1 Anm. Den i nedanstående källa förekommande formen skrat- torde vara felaktig för skratt- l. bero på enkelskrivning i konsonantkombination; jfr SKRATT, sbst.1 anm. (sp. 4769). Wollimhaus Syll. C 12 b (1649: Skratning).
om person: ge uttryck åt att ngt (i sht ngt oväntat l. ngt i situationen inadekvat) uppfattas ss. komiskt l. humoristiskt l. ge uttryck åt glädje l. munterhet (äv. åt annan, i sht plötsligt uppträdande, känsla, t. ex. hån l. förakt l. skadeglädje l. medlidande, l. ss. härmning följa ngns l. ngras exempel) gm att sammandraga vissa muskler (skrattmusklerna) i ansiktet (särsk. kring munnen) o. (urspr. bl. o. numera vanl.) öppna munnen o. utstöta en serie korta utandningar (oftast uppfattade ss. ljudföljder, var o. en bestående av ett h-ljud o. ett följande vokalljud, t. ex. ”ha” l. ”hi” l. ”ho”), ofta äv. i samband med uppträdande av en viss glans i ögonen; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (se särsk. l), särsk. i fråga om tankemässig upplevelse av sådan känsla l. i fråga om uttryckande av sådan känsla enbart gm ansiktets l. ögonens glans l. utstrålning; jfr LE, v.1 1, 2. Skratta högt, bullersamt, tyst, lågt, hjärtligt, godmodigt, elakt, hånfullt. Skratta så smått, äv. skratta smått, småskratta. Skratta bakom ngns rygg. Få l. locka l. narra ngn att skratta. Skratta inom sig. Publiken skrattade ofta på fel ställe. När en dåre leer, så skrattar han öffuerliudt, men en wijs man later som nogast höra at han leer. LPetri Sir. 21: 20 (1561). Putzdr(ummel) .. Skrattar hijsliga. 2Saml. 13: 78 (c. 1690). Hans (dvs. den misslyckade skämtarens) skick tycktes säga vid hvarje infall: hör huru quickt! och sedan han fällt det: skrattar Ni ej? Kellgren (SVS) 5: 246 (1790). Lindfors (1824: Skratta smått). Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek (under Sven Duvas exercis), / Men hans rekryt förblef sig lik, vid allvar som vid lek. Runeberg 2: 51 (1846). Skutenhjelm .. kastade sig på soffan under ett gällt skrattande ho, ho, ho! Rydberg Frib. 214 (1857). Jag tycker om att få människor att skratta, det behöver vi få göra ibland. RöstRadioTV 1971, nr 38, s. 9. — jfr BE-, BORT-, DUM-, FLAT-, FÅN-, GAP-, MOL-, SKAM-, SMÅ-, STOR-, STORM-, TORR-, UT-SKRATTA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt; i sht i ordspråket (den) skrattar bäst som skrattar sist o. i uttr. som ansluta sig härtill. Den skrattar bäst, som skrattar sist. Björkegren 2442 (1786). Han skrattar aldrig oftare, än by brinner och barn faller i elden. Rhodin Ordspr. 60 (1807). Man skall aldrig skratta för tidigt, ty det kan hända, att den som skrattar först icke får skratta sist. VL 1907, nr 101, s. 1.
b) i uttr. skratta åt ngn l. ngt, i sht förr äv. över ngt, förr äv. över ngn, göra ngn l. ngt till föremål för skrattande l. löje; ofta oeg. l. bildl. (utan tanke på ljud l. minspel): göra ngn l. ngt till föremål för förakt l. åtlöje; icke bry sig om l. fästa avseende vid ngn l. ngt; ta lätt på ngt l. dyl.; i uttr. skratta åt ngn förr äv.: skratta mot ngn, skrattande se på l. vända sig mot ngn. Alla skrattade åt skämtet. Hon tar inget på allvar, bara skrattar åt allting. Skratte .. (dvs.) giäck, som man skrattar åt. Spegel 429 (1712). (Sv.) Skratta åt någon .. (t.) einem zulachen. Möller (1790). Palmblad Tieck Folks. 1: 11 (1810: öfver honom). Det är en bedragare, som stjäl ditt guld och skrattar öfver din lättrogenhet. Dens. Nov. 2: 149 (1819, 1841). Något tålte hon (dvs. Lotta Svärd) skrattas åt, / Men mera hedras ändå. Runeberg 5: 23 (1860). Fröding Guit. 6 (1891: åt lifvet; i bild). Vad tusan skrattar Ni åt? Gierow HjLust 120 (1944). — särsk. [jfr t. einem beifall lachen] (mera tillf.) tr., i uttr. skratta bifall åt ngn, gm att skratta tillkännage sitt bifall åt ngn (se BIFALL 4, särsk. 4 b); jfr BIFALLS-SKRATT. Klint (1906).
c) i vissa uttr. betecknande att ngn l. ngra öppet o. oförtäckt skratta(r) åt (se b) ngn l. ngra (utan att bry sig om ifall denne l. dessa se(r) l. hör(a) det); särsk. i sådana uttr. som skratta ngn (rakt) upp l. mitt i ansiktet (äv., vard., i synen), förr äv. skratta ngn mitt i näsan. Du är mäkta näswis, du Monsieur slyngel, som törs stå och skratta mig midt i näsan. Knöppel Möt. 10 (1750). Kellgren (SVS) 6: 115 (1782: i syna). Han .. skrattade målaren midt i synen och gick, utan att taga farväl. Cederschiöld Riehl 2: 80 (1878). Björkman (1889: midt i ansigtet). När .. Sverges statsminister talar om en allvarligt menad rösträttsreform som botemedel mot det värsta missnöjet, så skrattar första kammaren honom upp i ansiktet. Lidforss Dagsb. 25 (1906). Harlock (1944: rakt upp i ansiktet).
d) i vissa uttr. betecknande ett våldsamt l. ohejdat skrattande (äv. motsv. b); dels tr. l. refl., med obj. följt av prep.-uttr. l. objektiv predikatsfyllnad, i sådana uttr. som skratta magen ur led, skratta sig sjuk l. fördärvad, skratta ihjäl sig (äv. skratta sig ihjäl), skratta sig ur led, dels följt av konsekutiv sats, i sådana uttr. som skratta så (att) man kiknar l. tårarna rinna, dels i uttr. skratta med l. av l. för full hals; förr äv. i uttr. skratta i tak. SAgrell (1710) i KKD 5: 161 (: sigh fördärfwad). Hans alt för stora godhet, eller flathet gier anledning til många historier, som man wäl kan skratta sig ur led åt. Knöppel Legrand Vän 5 (1743). Bergklint Vitt. 34 (1772: skrattade i tak). Jag skrattade magen ur led på mig vid .. (epigrammens) genomläsande. Beskow (1835) i 3SAH XLVI. 3: 279. Pappa .. föreslog att man skulle leka lekar och spela tok — det blef en munterhet öfver alla gränser, .. vi måste .. nästan skratta oss sjuka åt alla galenskaper. AGeijer (1845) i Solnedg. 2: 292. VBenedictsson (1898) hos Lundegård Benedictsson 428 (: skratta sig ihjäl åt). Gamle kämpar skrattade, så att tårarna runno ned i skäggen, trälarna slogo sig på knäna och skrattade, så att de kiknade. Melin VikSaga 35 (1910). SvHandordb. (1966: med el(ler) av full hals). jfr (tillf.) refl., med direkt obj. följt av prep.-uttr. Notarien, som är skyldig konsuln penningar, skrattade sig fiskben i halsen öfver hans vitzar. Hallström VilsnF 28 (1894).
e) ss. sägeverb: skrattande yttra (ngt). Den gasten som en korp förbi i lufften strök, / Och skratta Movitz namn. Bellman (BellmS) 5: 43 (1779). ”Ja, förbanna mig, har du ej rätt,” skrattade von Toddy. Wetterbergh Namn 124 (1845). Siwertz Sel. 2: 16 (1920).
f) (i sht i vitter stil) med subj. betecknande den del av en människa (t. ex. ansikte l. hals l. ögon) som ger uttryck åt känslan (glädje o. d.). På en sann skämtare skrattar hela ansigtet med undantag af munnen. Palmær Eldbr. 236 (1854). Tio skadeglada halsar / skrattade åt mig. Fröding Guit. 18 (1891); jfr b. (Det var dumt) att hon skulle bli så röd i ansiktet. Hon kände hans skrattande ögon i nacken. Beijer BritaGrossh. 80 (1940).
g) med innehållsobj. betecknande skratt. Småningom öfvervann .. Anna sin blyghet och började skratta ett sådant friskt, okonstladt, hjertegodt skratt, i hvilket alla måste instämma. Lönnberg BlSkär. 17 (1876). Hon hade just skrattat en klingande skala och (osv.). Öberg Makt. 1: 41 (1906). Han skrattade ett lågt, menande skratt. Swahn Windelcr. 30 (1916). SvD 1972, nr 298, s. 8.
h) (numera mindre br.) ss. vbalsbst. -ning: skratt (särsk. i konkretare anv.); äv. bildl., motsv. l. Wollimhaus Syll. C 12 b (1649: skratning); jfr anm. sp. 4774. Dessa skrattningar och sura miner m. m. (som man tycker sig se på kyrktornets urtavla) hava nu med sig något ohyggligt, håniskt. Törneros Brev 1: 157 (1825). Komma i skrattning. Östergren (1939).
i) opers. Å, så det dansat och skrattat inne i onkels ögon. Lagerlöf Länk. 272 (1894). Det skrattades gott vid borden på (restaurangen). SvD 1971, nr 254, s. 16.
j) tr., i uttr. skratta ihjäl ngt, äv. skratta ngt ihjäl, förlöjliga ngt o. därigm göra slut på det o. d. Samtiden 1874, s. 319. Man sökte att med hånets och grinets vapen krossa den nye konkurrenten, man ville skratta ihjäl den underliga (juridiska) byrån, som (osv.). Cronholm Minnesbl. 168 (1908).
k) i utvidgad anv.
α) om djur (i sht skata, snöripa o. hyena): avge ett om människans skratt påminnande läte; äv. i anv. motsv. b. Broman Glys. 3: 446 (c. 1740; om strandskata). När man kommer .. (snöriporna) nära, flyga de upp, och skratta då nästan som en menniska. Linné FörelDjurr. 129 (1748). Hör! Alla skator skratta åt er. Atterbom LÖ 2: 109 (1827); jfr b. Norrl. 14: 17 (1926; om ”skrattabborren”). Gripenberg Johnson Lej. 108 (1929; om hyenor). särsk. [efter eng. laughing jackass] (numera föga br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. den skrattande åsnan, om skrattfågeln. Mundy VandrAustr. 106 (1857).
β) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om ljud l. läte avgivet av djur: som påminner om l. ger association till människans skratt. Retzius Djurr. 50 (1772; om hackspettens läte). Göken kan bullra med heta, skrattande parningsläten. Rosenius SvFågl. 1: 2 (1913).
l) oeg. l. mer l. mindre bildl., om ngt sakligt (jfr f, k β); vanl. i fråga om (angenämt l. behagligt) intryck som ngt gör på hörseln l. synsinnet, särsk. dels i fråga om rinnande vatten, dels i fråga om starka l. lysande färger l. starkt ljus o. d. (särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om färg: leende l. glad o. d.). Den swartmuskige Kusken .. swarar på Spanridarens (pisk-)smäll med et dugtigt clatch, plang clatch, så at echo skrattar i bergen. Hvad nytt? 1777, nr 111—114, s. 4. Smärtan jollrade hos Chopin — eller skrattade öfverljudt och forceradt. Lundegård Prins. 191 (1889). Rococon .. klädde sig i glada, lifliga, skrattande färger. Nordensvan SvK 19 (1891). Nu (dvs. på våren) skratta (fönster-)rutorna av röd tulpan. Österling Idyll. 55 (1917). Pontus’ sax skrattade i håret på någon ny kund. Hedenvind-Eriksson Hjul. 98 (1928). Solen rullade upp sitt gula skrattande klot över hans huvud. Krusenstjerna Pahlen 1: 63 (1930). Vattnet i bäcken bröt snart sönder det småflickorna .. byggt upp och fortsatte att skratta på sitt silverklingande sätt. Dens. Fatt. 1: 368 (1935).
Anm. Enstaka användes i nedanstående källa ordet i substantiverad form [jfr med avs. på bildning DRICKA, sbst., GÖRA, sbst., VARA, sbst.]. Movitz som så röd och varm, / med munnen full af skratta, / Med ögonen ihop och skuldre-bladen platta, / Han (osv.). Bellman (BellmS) 5: 59 (1783).
SKRATTA SÖNDER10 40, äv. ISÖNDER040. gm att skratta bringa (ngt) att gå sönder (i sht hyperboliskt) l., bildl., bringa (ngt) att försvinna l. glömmas bort. Hon som skrattade isönder / Dina stora, dumma sorger. AStrindberg (c. 1870) hos Schück o. Warburg LittH IV. 2: 430. Han måste sätta sin näfve för munnen för att icke skratta sönder hela stugan. Melander Läger 181 (1887). —
SKRATTA TILL10 4.
1) utbrista i ett plötsligt o. kortvarigt skratt; äv. motsv. e, i, k α. Edgren Lifv. 1: 134 (1883). ”Varför sitter du så orkeslös, du, som är ung?” skrattade han till och reste sig. Heidenstam Svensk. 1: 210 (1908). VgFmT III. 1—2: 57 (1910; opers.). Utterström Pälsjäg. 110 (1932; om ripa).
2) refl., i uttr. skratta sig till ngt, gm att skratta få l. erhålla ngt l. råka ut för ngt. Hagberg Shaksp. 7: 304 (1849). —
SKRATTA UT10 4.
1) skratta åt o. därigm starkt förlöjliga l. håna (ngn l. ngt). Möller 1: 135 (1745). Ja, skratta ut min nyck, ty barnslig är den! Bäckström Lej. 48 (1875). Skratta gärna åt mig, men skratta inte ut mig. VLitt. 1: 528 (1903). jfr utskratta.
2) (i vitter stil, numera bl. tillf.) i uttr. skratta ut ngn ur sin själ, gm att skratta förvisa ngn ur sin själ. Wecksell DHjort 12 (1862).
3) (numera föga br.) i uttr. skratta ut ngn ögonen, skratta ut ögonen på ngn, gm att skratta åt ngn göra honom till starkt åtlöje l. få honom att ”skämmas ögonen ur sig”. Högberg Utböl. 2: 181 (1912: skratta ut dig ögonen). Skojarne gåvo sig nu att skratta ut ögonen på skräddarn. Dens. Storf. 202 (1915).
4) skratta färdigt, skratta sitt lystmäte; äv.: låta skrattet brista ut, ge (fritt) utlopp åt skrattet; äv. motsv. skratta b. (Eng.) To laugh Outright .., (sv.) skratta ut, högt. Serenius (1734; under laugh). Lagerlöf Jerus. 1: 100 (1901). Figge George kunde nu få skratta ut åt sin makliga äkta hälft. Högberg Utböl. 2: 247 (1912).
Avledn.: skrattarinna, f. [delvis till skratta] (numera bl. tillf.) skratterska. De Geer SHT 82 (1843).
SKRATTIG, adj. skrattlysten, full i skratt. Tamm AvlÄndAdj. 35 (1899). Thunberg HemBorg 318 (1934). Rosendahl Lojäg. 258 (1956; om mun). —
SKRATTSAM, adj. som gärna skrattar, skrattlysten. Larsson Vandr. 9 (1909; om munnar). Bengtsson Lustg. 182 (1953; om person).
Spalt S 4774 band 26, 1973