| Publicerad 1973 | Lämna synpunkter |
SKRYNKLIG skryŋ3klig2, förr äv. SKRYNKLOG, adj. -are. adv. -T; förr äv. SKRYNKLOT, adj.
1) motsv. SKRYNKLA, sbst. 1 a, om (del av) en människas l. ett djurs kropp (särsk. ngns hud l. en människas ansikte l. del därav) l. om en människa med tanke på hennes kropp l. ansikte l. om (del av) växt l. frukt o. d.: försedd l. överdragen l. täckt av skrynklor l. rynkor; vars hud resp. skal o. d. ligger i rynkor, rynkad, rynkig; om person särsk.: vars ansikte är överdraget med rynkor. Leuchowius OPedersson C 2 b (1621). Clijton anhörer .. (Lysanders) begäran (om hjälp) med en skrynklog panna. SedolärMercur. 1: nr 22, s. 2 (1730). Skrynklote äpplen och päron. Lind (1749). Berlin Lsb. 75 (1852; om noshörnings hud). En gammal, skrynklig dam. Böttiger 6: 39 (c. 1875). Asparnas blad voro .. vänligt skrynkliga, som fingrarna på en nyfödd. Siwertz Sel. 2: 136 (1920). Thorsén UpplTorp. 73 (1949).
2) motsv. SKRYNKLA, sbst. 1 b, om (föremål av) mer l. mindre lättböjligt material, i sht tyg l. klädesplagg: försedd med resp. liggande i skrynklor l. rynkor, rynkig o. d.; ofta med särskild tanke på att skrynklorna skämma utseendet. En skrynklig duk. Serenius L 4 a (1734). Papperet blef helt skrynkligt. Hedenstierna FruW 155 (1890). De gick i sina skrynkliga kostymer, som de köpt dagen förut (men fått förstörda av regn). Martinson BakSvenskv. 23 (1944). Lundkvist Vindingev. 17 (1956; om skjortärmar). särsk. (numera bl. mera tillf.) oeg. l. bildl.; jfr SKRYNKLA, sbst. 1 b γ. Rinman JärnH 319 (1782). (Jag) speglar mitt ansikte i åns liksom skrynkliga yta. BonnierLM 1954, s. 459.
Spalt S 5092 band 26, 1973