| Publicerad 1986 | Lämna synpunkter |
1) (i sht i vissa trakter) motsv. SPÖ 1: förse (ärter, bönor o. d.) med l. fästa upp (ärter osv.) på stödjande spö(n) l. blompinne (blompinnar). (Sv.) Spöa ärter, (t.) Erbsen stängeln, oder Stecken unter ihnen thun, daran sie hinauf steigen können. Lind (1749). Schulthess (1885).
2) (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SPÖ 1; i uttr. spöa ngt rent från ngt, slå ngt med spö så att det blir rent. Han spöade skötarna rena från fjäll / till ett tecken, att fisket slog till. Asplund Klockb. 22 (1925). Dens. LivSmultr. 111 (1945).
3) (vard.) motsv. SPÖ 1 a; opers.: stå som spön i backen, ösa l. vräka ned; äv. med subj. betecknande regn. Det ångande vårrägnet spöar / likt ett föryngrande, daggfriskt bad. Ossiannilsson Flygsk. 16 (1910). Ahlin GillGång 181 (1958).
4) (förr) motsv. SPÖ 1 b, 2 a: hudflänga (ngn) med spö(n), verkställa spöslitning på (ngn); ngn gg äv.: under hudflängning osv. föra (ngn ngnstädes); äv. bildl. Dagligen spöas Carbonari genom gatorna (i Neapel). De sättas på åsnor och bödeln går bredvid och slår — ryttarn. SC 2: 44 (1821). Det skulle gläda mig om någon så stor narr funnes att han stämde Vexiö Consist. för dess Betänkande om folkskolan; ty då finge jag ett alldeles ypperligt tillfälle att spöa både honom och det Hedervärda Ståndet. Tegnér Brev 9: 140 (1839). Jag dömdes till hudflängning och spöades förskräckligt. Rydberg Vap. 258 (1891).
5) [utvecklat ur 4 l. till SPÖ 2 b] (vard.) ge (ngn) stryk, piska l. klå upp (ngn); äv. abs. Akta dig så att jag inte spöar dig! Strix 1900, nr 25, s. 4. Jag skulle spöa det stycket utanför kyrkan! Wester Reymont Bönd. 3: 328 (1924). Gustaf-Janson Stamp. 212 (1951). jfr RUND-SPÖA. särsk. oeg.: besegra (motståndare). IdrBl. 1935, nr 10, s. 10. Han som inte ens gett sig tid att åka ut till Råsunda och se när AIK spöade Landskrona med 7—0. Fogelström FörvStad 174 (1966).
Spalt S 10615 band 30, 1986