Publicerad 1989 | Lämna synpunkter |
STEGLITS ste4glits l. steglit4s, äv. ste3g~lit2s, m. l. r.; best. -en; pl. -er (förr möjl. äv. att hänföra till sg. -litsa, Asteropherus 34 (1609; uppl. 1909) osv.) ((†) -ar Franzén Skald. 1: 50 (1824), VLitt. 2: 293 (1902; sannol. felaktigt för -or)); l. STEGLITSA ste3g~lit2sa l. steglit4–sa (stèglíttsa Dalin), förr äv. STEGLISA (stèglisa Weste), f. l. r.; best. -an; pl. -or (Wivallius Dikt. 104 (c. 1642) osv.) ((†) -er, se ovan).
zool. finkfågeln Carduelis carduelis Lin. (på grund av sin sång o. sina färger stundom hållen ss. burfågel). VarRerV 54 (1538). Låt qwittra, låt tittra, / Steglisor små. / Hoos granna Swänska Sädsärlor. Wivallius Dikt. 104 (c. 1642). Öfver honom i trädens grenar sjöngo steglitsa och bofink. Backman Reuter Lifv. 1: 4 (1870). Många .. fåglar ha fått namn efter sitt läte, sitt kvitter eller sina locktoner. Så har steglitsen kallats efter sin lockton stiglit. Kock SpråkFörändr. 36 (1896). Som burfågel var steglitsan eftersökt. Hallner Skrivb. 7 (1927). DjurVärld 10: 543 (1963).
Spalt S 11353 band 30, 1989