| Publicerad 1991 | Lämna synpunkter |
STOICERA stå1ise4ra, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
i sht filos. framföra l. ha stoicistisk åskådning l. grundsyn l. ansluta sig till stoicismen l. dennas grundsyn o. d.; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (se a, b). — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.
a) om person, i sht filosof: som framför l. har stoicistisk åskådning l. grundsyn l. ansluter sig till stoicismen l. dennas grundsyn o. d., i sht liktydigt med: vars (filosofiska) åskådning l. grundsyn är stoicistisk l. ansluter sig till stoicismen osv.; äv. (jfr b) i överförd anv. om filosofiskt system l. (filosofisk) åskådning o. d. De nyare stoiserande filosoferna, nämligen Kant och Fichte. Nyblaeus Forskn. III. 1: 73 (1886). (Ett bidrag i festskriften) utgöres av en studie över luthersk contra stoicerande romersk-katolsk etik av docent Gösta Hök. KyrkohÅ 1959, s. 237.
b) [i överförd anv. av a] om ngt sakligt (ss. karakteristik l. tolkning): som betonar l. framhäver element av stoisk (se d. o. 1) karaktär. Också Creutz har lämnat sin gärd (till minnet av den döde C. Klingenberg) i ett brev till fru Nordenflycht, men av den kyliga stoiserande bild han där tecknar av föremålet (osv.). Castrén Creutz 33 (1917). När (filosofihistorikern) Gilson .. gör gällande, att Dantes universalmonark får sin ställning genom att själv bli ett slags påve .. förbises det omedelbara sammanhang som finns mellan Dantes tankevärld och antik religiositet, inklusive härskarkulten i stoicerande tolkning. Lychnos 1950—51, s. 268.
Spalt S 12064 band 31, 1991