| Publicerad 1993 | Lämna synpunkter |
STURSK stursk4, adj. -are. adv. -T.
1) om person: som är hård o. oböjlig till sinnet o. tjurig l. stolt l. karsk o. uppstudsig, obstinat; förr äv.: alltför sträng o. hård, obeveklig. Lælius Jungf. A 4 b (1591). Oenigheeten begyntes ther af hon hölt sig störsk emoot honom, och vnderstundoom suarade hon illa och stundom intet. UppsDP 30/5 1594. (De för stöld misstänkta) äre mächta sturtska och mootsträfwige, lijka som hade the något ryghåld. HTSkån. 1: 223 (i handl. fr. 1659). Doct. Tillands .. tilläggiandes detta att .. (kvestorn) alltid warit myckit spåtsker och stursker då han blifwit påmint att iachttaga dess ämbete. ConsAcAboP 6: 239 (1687). Hennes Nåd anmärkte .. att Herman alltid var en stursk och näsvis pojke, och att han en gång nyss svarat henne, då hon ville köpa smultron, som han bar i en liten korg, att han — ”äter sina jordbär sjelf”. Knorring Ståndsp. 1: 70 (1838). Gubbarna ha varit litet sturskare mot hvarandra, än det var nödvändigt. Alving Skärg. 201 (1905). Alltifrån sin barndom hade Pelle Molin varit karsk och styvnackad. Prövotiden i Näsåker gjorde honom ännu sturskare. Norlandica 1: 79 (1939). Gumman frågade: ”Vad är du för en, som inte hälsar på folk?” ”Jag har annat att göra än att hälsa på gamla käringar”, svarade flickan sturskt. SvFolksag. 4: 166 (1941). Höijer Solv. 52 (1954). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Sturska tiggare skall svälta. Landsm. XI. 2: 19 (1896). Var inte stursk, för då får du ingen fattigjälp. Därs. 43. Stursk so får aldrig ro. Bergman Skepp. 276 (1915).
b) i uttr. vara stursk i mun, vara stursk i sitt tal. (Drängen) var inte stursk i mun, som de fleste af medtjenarna, han var heller inte foglig och lättböjd, som några af dem. Benedictsson Folkl. 41 (1887).
c) i överförd anv. (jfr d), om min l. ansiktsuttryck o. d.: som vittnar om egenskapen att vara stursk (i huvudmom.:s bet.). Här öfwer begynte hans antagna sturska mine sig tämmeligen att sachta och uthi ursächt för thet som emoth min willia skedt war att förwandla. ALLewenhaupt (c. 1715) i HH XXXIV. 2: 176.
d) i överförd anv. (jfr c), om tankar: som ger uttryck för egenskapen att vara stursk (i huvudmom.:s bet.). Vid versificationen (i Kjellgrens dikt En stadig man) ser jag där intet särdeles at påminna, men väl något emot tankarna, som på sina ställen äro nog störska. JWLiliestråle (1777) hos Schück VittA 5: 692.
2) utan (direkt) tanke på olydnad: som inte (till något pris) vill ge upp l. låta sig underkuvas, okuvlig, morsk, karsk; trotsig. Folket (i Skellefteå är) arbetsamt, fritt och sturskt, men därjämte raisonabelt, likt det Ängelska. Hülpers Norrl. V. 1: 302 (1789). Några år efter (dvs. efter Kristi födelse) gjorde sig de Tyska, sin Frihet framför alt älskande, Folkslagen åter sturska, och tilfogade .. Romerske Fältherren Varus et swårt nederlag. Bergklint MSam. 2: 298 (1792). Konow spände blicken som han var van: / ”Du är en präktig pojke, och stursk som fan. Runeberg 2: 59 (1848). Klockan half åtta begåfvo vi oss på hemvägen .. Jag och Truls Edvard nästan uppgifna af trötthet, ehuru vi båda voro för sturska att med ett endaste ord beklaga oss. Braun Z 219 (1858). Kl. 6 .. var .. (J. L. Runeberg) åter klädd och skämtade öfver att han i går qväll .. ställt sin friska venstra arm i sidan och sagt: ”jag är stursker karl ändå!” — ”fast jag höll på att dö på förmiddagen”, tillade han för mig. JEStrömborg (1873) i SkrSvLitSällskFinl. 192: 260. Stadsbon sade: ”En duktig karl är du, och stursk är du också. Alving IslSag. 1: 277 (1935). Ruin SjunknH 204 (1956). — särsk.
a) i överförd anv. (jfr b), om uppträdande l. sätt att föra sig l. dyl.: som präglas av envetenhet l. okuvlighet l. morskhet osv.; äv. ss. adv. Han (dvs. von Törne) stod då gärna bredbent midt i ringen, / Det var hans sturska vana, efter ingen / I vida verlden, liten eller stor, / Förneka djerfts att han var Finsk major. Runeberg 5: 50 (1860). Grå slokhatt, som kring brättet var / I fransar söndernött, / Fick sitta sturskt på nacken kvar. Beckman SkildTon. 174 (1891). Drottning Christina var .. hvitklädd .. och hon såg sig ogeneradt och sturskt omkring. SErikÅb. 1914, s. 128.
b) i överförd anv. (jfr a), om stämning l. satsning på ngt l. dyl. Konungen hafver ute spioner, som avertera om ryska tillståndet. Ryktet förmäler att det ej skall vara fördelaktigt, men sturskt. Ekman Dagb. 15 (1788). Medusa, (en ny) svensk tidskrift för antiken .. Det är en stursk satsning i en tid, då intresset för antika studier i Sverige .. troligen är bland det lägsta i världen. GbgP 20/11 1980, s. 2.
3) (styvsint o. styvnackad o.) övermodig l. högmodig. Columbus BiblW B 1 b (1674); jfr 1. Stor domestik, i rikt livré, / .. Stursk framför allt mot ringare. Leopold 2: 306 (1793, 1815). I den stora .. salongen .. kunde man .. se passera förbi: en blond svensk, .. en halffull, stursk preussare (osv.). Hultin Minn. 72 (1872). Å hör nu, jänta, å var beskeli, / å var int stursk nu, å var int heli. Fröding Eftersk. 134 (1891, 1910). Han har en fast karaktär men han är alldeles för självmedveten. Han är stursk. Bergman JoH 14 (1926). Av elva tusen pärlor blänkte sadeln, / när Danmarks kung red till sin kröningsfest. / Så bräckte han den sturska skånska adeln, / ty vem satt dyrare än han till häst? Hammarlund SkånBall. 14 (1937). Beijer BritaGrossh. 257 (1940). — särsk.
a) i ordspråksliknande talesätt. Det till ordspråk blifna uttrycket: ”stursk som en postmästare i en småstad”, har tyvärr en ganska allmän tillämplighet. Hedin Tal 1: 9 (1867). Stursk som en länsman. MinnVg. 172 (1900).
b) om kroppsdel l. dyl. l. uppträdande: som vittnar om egenskapen att vara stursk (i huvudmom.:s bet.). Ganska lätt hade Anders kunnat föra Östmans åkdon ned till Holmelins att hemta henne der hon bodde. Men Greta förbjöd det. Det ser sturskt ut för fru Holmelin, det will jag icke! Almqvist Lad. 17 (1840). Hon hade ingen stursk nacke, den goda Frida. Siwertz Sel. 1: 43 (1920). Kortväxt och rakryggad, med sturskt blixtrande ögon i det strängt skurna marmoransiktet. Gierow i 3SAH LXXVII. 2: 34 (1969).
4) (numera mindre br.) stolt (o. övermodig), kaxig. Tegnér (TegnS) 3: 26 (1817). Af hvilken slagskämpe har du fått .. (skråman)? ”Af en turk, farfar!” ”Och han?” ”Är död,” svarade Sigurd .. ”Det blir allt bättre och bättre! .. vet du, att jag rigtigt börjar bli stursk öfver dig”. Braun MajorT 123 (1851). Skulle jag icke vara stursk då du har låtit mig ana att du älskar mig! Strindberg TjqvS 4: 155 (1876). Stora Stinas stuga, som gumman timrat själv och byggt utan karlhjälp, över vilket hon var mycket stursk. Lagergren Minn. 1: 39 (1922). Vi kände oss något till sturska då vi .. körde in genom den gamla Norreport till Halmstad. Horn ResLiv. 193 (1944).
5) [sannol. utvecklat ur 3; jfr dock äv. lt. stuur (t. stur) i dess (i t. dial. förekommande) bet.: ståtlig o. d. (se STUR)] (†) ståtlig; galant; äv. (i fråga om fest l. traktering o. d.): överdådig l. ståtlig o. påkostad. Det är så vackert, at skåda två, / Helt galanta och sturska, / Först på klacken och sen på tå, / Hur de dansa masurska. Envallsson Skom. 50 (1785). (Sv.) Lefva sturskt .. (fr.) rouler. Weste (1807). Kalaset var sturskt på bondvis, men bränvin och Rompunche gorde dock en elak välfägnad. Muncktell Dagb. 1: 248 (1816). Desza hederliga menniskor (som jag också lät sturskt tractera). Wallmark Res. 33 (1819). Vi voro .. i det stora och sturska Wingåker. Törneros (SVS) 3: 108 (1833). Hvar gång jag ser mig omkring i min nya sturska gård kommer jag ihåg huru mycket Du (dvs. J. J. Nordström som bevakat Runebergs förlagsintressen i Sv.) bidragit till att frimura opp densamma. Runeberg (SVS) 9: 201 (1852). Det var inte en vanlig flicka, Anna .. nej, hon var en som man aldrig glömmer, en som var stursk och fin och vacker som den finaste fröken. Roos Strejk. 81 (1892). Du har ju inrättat dig tusan så sturskt, men ”när man har pengar, så spelar musiken”, som salig generalen brukade säga. Zilliacus Soc. 35 (1895). — särsk. i oeg. l. överförd l. mer l. mindre bildl. anv. Man kommer upp ifrån sjön och beträder idel krokiga, smala gränder eller gator (i Strängnäs) .. Den sturska rakheten synes icke till i detta samhälle. Almqvist Går an 29 (1839).
STURSKHET, r. l. f. egenskapen att vara stursk.
1) till 1. Murenius AV 29 (1640). Tjenstehjonet .. (får) icke .. ömsa tjenst hwart halft år, med mindre .. wid städslen .. så betingadt är, hwaröfver tjenstehjonet .. med laga bewis bör wara försedt, om .. tjenstehjonet (skall) undgå, at för ostadighet eller sturskhet med laga böter anses. PH 12: 544 (1783). Konung Gustaf ämnade ej så lätt släppa .. (dalkarlarna). Han kunde ej förgäta eller förlåta deras sturskhet. Fryxell Ber. 3: 151 (1828). Om .. den antagne .. (informatorn) genast från början .. framställer sin person lika mycket utan sturskhet som utan trälmjukhet .. samt .. yttrar sig på ett vettigt språk, tillkännagifvande finhet och talanger; så blir han husets och ortens orakel. Almqvist TreFr. 1: 75 (1842). särsk. om olydnad o. uppstudsighet o. d. hos soldat l. (medlem av) skeppsbesättning o. d. mot överordnad befälsperson; äv. konkretare: utslag av sturskhet (i ovan angiven bet.), i sht i pl. Capitainen .. skal .. holla Justitien widh macht .. at hwarken dhe gemene sigh emoot Officerarne måge upsättia medh störskheet, ey heller Officerarne dhe gemene alt förhårdt .. handtera. Söderman ExBook 189 (1679). Böra brott, sturskheter och uppenbara försummelser med alfvarsamhet .. i hela Besättningens närvaro .. straffas. TjReglFl. 1790, s. 21. Han hade upprepade gånger visat sturskhet mot befälet och med knapp nöd undgått att bli utstraffad. Östergren (1948).
2) till 2. Jag .. skulle vilja säga, att .. (von Konow i Runebergs Fänrik Ståls sägner) med sturskhet .. menade .. den känsla af egen dugande kraft och förmåga, hvilken satt sin prägel på korpralens hela personlighet. Quennerstedt IndSold. 78 (1887). Svenskarne äro ärliga .. och .. äga i hög grad den stolthet — jag hade så när sagt sturskhet — som kännetecknar de lägre samhällsklasserna av ett folk med fritt statsskick. Grimberg SvFolk. 11: 218 (1937). Sturskhet och sturighet är en värdefull tillgång i kampen mot maktfullkomlighetens många anspråk. UNT 19/5 1952, s. 6.
3) (numera föga br.) till 3. Ullgrens sträfwande är berömligt .. men då han, med otämjelig sturskhet, sträfwar att wara kraftsnille, utan att dertill wara inrättad .. så händer det lätt (osv.). (Berzelius o.) Palmstedt Brevväxl. 2: 322 (1836). Sturskhet .. (dvs.) Högmod, stolthet. Dalin (1854).
Spalt S 13330 band 31, 1993