| Publicerad 1997 | Lämna synpunkter |
SUCKA suk3a2, v. -ade (Mark. 8: 12 (NT 1526) osv.); förr äv. SUCKAS, v. dep. -ades (VDAkt. 1797, nr 423) ((†) pr. sg. -er L. Paulinus Gothus Pest. 89 b (1623); sup. -it (-et) RA I. 3: 93 (1593: sucket), Peringskiöld Wilk. 505 (1715)). vbalsbst. -AN (se d. o.), -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.), -ERSKA (se avledn.).
A. intr.
1) ss. uttryck för mer l. mindre stark känsla (ss. missmod l. sorg l. besvikelse l. längtan), göra (upprepade) långsam(ma), djup(a), ofta hörbar(a) inandning(ar) följd(a) av avsiktligt mer l. mindre häftig(a) o. ljudlig(a) utandning(ar); ofta i förening med mimik o. åtbörder (särsk. en vid utandningen utförd framåtriktad lutning av huvudet o. krökning av överkroppen markerande vederbörandes sinnestillstånd); äv. med inbegrepp av därvid utstött(a) ljud l. interjektion(er); äv. i utvidgad anv., särsk.: vara uppfylld av o. (med bl. a. suckar) ge uttryck åt mer l. mindre stark känsla osv. (stundom närmande sig dels: jämra sig, dels: klaga); förr äv. ss. dep. (se e); särsk. med bestämning styrd av prep. över l. åt, angivande upphovet till känslan. Sucka av missmod l. besvikelse. Sucka djupt. Sucka och stöna l. jämra sig. OPetri 1: 9 (1526). Israels barn sockadhe offuer theras arbete, och ropadhe, och theras roop kom til Gudh offuer theras släpan. 2Mos. 2: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: suckade och klagade). Tå suckadhe Tobias swårligha, och begynte medh grååt bidhia. Tob. 3: 1 (Bib. 1541; Apokr. 1921: blev bedrövad). Lucidor (SVS) 81 (1668: åt). At wåre Grufwor och Skogar ödas ut, som .. Efterkommanderne måste med bedröfwelse sucka öfwer. Polhem Test. 2 Föret. 5 (c. 1745). Hon suckade av uppgivenhet och uttråkning. Gustaf-Janson ÖvOnd. 25 (1957). Hustrun .. suckar av lättnad. FemFinFörf. 59 (1974). — särsk.
a) i ordspr. Mycken suck är sorgen näst (dvs.) Dhen mycket pustar och suckar, han haar wist sorg i Hiertat. Grubb 539 (1665). Sällan suckar glatt hjärta, men ofta ler sorgfull mun. Holm Ordspr. 315 (1964).
b) övergående i anv. motsv. i, i uttr. sucka efter ngt l. ngn (jfr d), (sucka o.) intensivt längta efter ngt l. ngn. Sucka efter regn. Ther fore moste en sådana menniskia .. altijdh socka ther epter at han motte syndene quitt warda. OPetri 2: 178 (1528). Vad sitter Bosse och suckar efter? Lindgren Mio 33 (1954). — jfr EFTER-SUCKA.
c) (†) i förb. med att-sats: sucka över att osv. Min Maka ok min Wän .. hui kwellies thu aff Smerta / För min Snäll-Sälle dödh! hui sukkar Thu min Wän, / At iagh thet Ook undslapp i thet Thu trälar än. Lucidor (SVS) 280 (1672). Gagnerus Stjernhjelm 26 (1776).
d) i fråga om att hysa (o. gm suckar m. m. ge uttryck åt) ömma känslor, i sht för person av det motsatta könet; särsk. i sådana uttr. som sucka för, äv. efter (jfr b) ngn, hysa osv. ömma känslor för ngn; jfr g. Serenius 395 (1734). Han (Kristian II) hade ägt en enda Son .. men sedan äfwen denna ögnastenen blifwit honom beröfwad, funnos ingen öfrig, för hwilken han suckade. Celsius G1 2: 284 (1753). Hammarlund SamtJord. 99 (1971: efter).
e) (†) ss. dep., i uttr. suckas över ngn, sucka över ngn. Men Commisterskan sjelf så wäl som dess älsta dotter .. hwilcka Magister Bergmarck altid suckades öfwer, och med tårar i ögonen beklagade sig. VDAkt. 1797, nr 423.
f) (†) närmande sig l. övergående i bet.: draga hörbart l. hörbara andetag, andas hörbart. När jag .. (slemmet) hade utur munnen uthämtat, begynte det (nyfödda barnet) at sucka thet mig så mycket mera hugnade emedan alla hennes förra barn .. warit döfödda. Hoorn Jordg. 2: 120 (1723).
g) i p. pr.; äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. i utvidgad anv., om ngt sakligt, dels (om ljud o. d.): som kännetecknar l. liknar l. erinrar om ett suckande, dels: som kännetecknas av ett suckande ljud; äv. i anv. motsv. d, h. Job 24: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: jämra sig). Man hörde blott vaggans / Suckande gång, och den flitiga pendelns knäppar i uret. Runeberg (SVS) 3: 240 (1841). Barrskogens alla .. suckande ljud i mörkret. Siwertz Låg. 97 (1932). Emellan utbrotten så var hon .. riktigt suckande, ödmjuk och bedjande. Johansson VFäd. 92 (1935).
h) (†) ss. vbalsbst. -ning: suckande; suck; i sht i pl.; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr i). PJGothus Savonarola SyndSp. I 8 a (1593). Wijd jag så talade, betoges orden af diupe suckningar. Ehrenadler Tel. 1: 43 (1723). Vindens suckning mellan tallarne. Wetterbergh Penning. 141 (1847). Strindberg AmerHum. 3: 172 (1879).
i) i oeg. l. utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.; äv. opers.; särsk. liktydigt med dels: ge suckliknande l. om suck(ar) erinrande ljud ifrån sig, dels (bildl.): ängslas l. våndas l. lida l. försmäkta o. d.; jfr b, g, h. Rom. 8: 22 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Flere baron Taubes närmaste arfvingar suckade i fattigdom. Adlerbeth Ant. 2: 201 (1799). Hemberg Jaktsk. 93 (1896; opers.). (På frågan varför gruvarbetarna lämnat gruvan) svarade man, att grufvan suckat, hvilket alltid förebådade ras, och därför vågade man icke stanna kvar under jord. NDA 1912, nr 240, s. 4. Johnson Nu 159 (1934). — jfr HALV-SUCKANDE. särsk.
α) i uttr. sucka under ngt, våndas l. lida l. försmäkta o. d. under ngt, äv. mer l. mindre bildl. AOxenstierna 6: 185 (1631). Mitt bord suckade under mångfaldiga rättter. Säfström Banquer. N I b (1753). Under en tid, då hela Europa suckade under Napoleons ok (osv.). PT 1897, nr 203, s. 3. Böök Storsk. 286 (1940: under .. orättvisor).
β) med huvudord betecknande vatten, luft o. d. i rörelse, ofta liktydigt med: sorla l. porla l. skvalpa l. klucka o. d. Et suckande vatnfall. SvMag. 1766, s. 580. Klangen af de framhvälfvande vågorna och det friska suckandet af de brutna och tillbakavikande. Rydberg Sägn. 12 (1874). Trotzig Sjukd. 117 (1972).
j) (†) i namn på pantlek, varvid deltagare som är pantägare för att få ut panten ställer sig i ett hörn o. suckar, varefter pantägaren, tillfrågad om för vem han l. hon suckar, svarar med namnet på en av de övriga deltagarna av motsatt kön. Stiernstolpe SällskL 95 (1817). SvForns. 3: 414 (1842).
2) [eg. specialanv. av 1] (numera bl. i religiöst spr.) sucka (o. bedja); i sht förr äv.: (sucka o.) bedja; i sht i mer l. mindre tautologisk förb. med bedja; särsk. i uttr. sucka till ngn (om ngt), (suckande) bedja till ngn (om ngt). Ach ewige Gudh och Fader, titt Namn wari lofwat och prijsat för alle tijne Underwärk .. och at tu migh .. medh Lijfzfrucht begåfwat hafwer .. Therföre suckar iagh til tigh med itt ödmiukt Hierta, och beder om Hjelp och Rådh. Schroderus Modersch. C 6 a (1642). När ingen macht är i mig, vtan skröplighet och swaghet, så suckar jag til min alszmechtiga Gud och Fader om hielp. Swedberg Cat. 178 (1709). Hvilka eländiga matkar äro icke då menniskorna! .. De sucka upp mot höjden, men tviflande, om de hafva ock der något att hoppas. Wallin 1Pred. 2: 271 (c. 1830). Efter den mörka beskrivningen av dessa pseudo-pastores suckar Wyclif till Gud, att han måtte bli i stånd att göra ett slut på detta elände i kyrkan. KyrkohÅ 1937, s. 43. — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning övergående i konkret(are) anv., ofta liktydigt med: (suckande) bön; äv. i utvidgad anv., om litterärt alster innefattande sådan bön; i sht i pl. PJGothus Martini 113 (1608). Efter många tusende Undersåtares innerliga suckningar och trogna Böner, blef Hennes Maj:t den 17 Junii (1682) .. förlöst, då Hon framfödde Arfförsten Prins Carl. HC11H 6: 82 (c. 1700). De sukningar, som Herr Lector Elf utgifwet (efter biskop A. O. Rhyzelius död). GbgMag. 1761, s. 340. Wingård Minn. 9: 59 (1848).
B. tr.
3) gm suckande (i bet. 1) utstöta l. ge uttryck åt l. uttala o. d. (ngt); äv.: draga (suck); i religiöst spr. äv.: (suckande) bedja (bön); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Swedberg Lefw. 260 (1729). Ensam, i min hyddas famn, / Med min saknad innesluten, / Ögat skumt och rösten bruten, / Suckar jag Zulimas namn. Kellgren (SVS) 2: 365 (c. 1788). Från himlen dina (dvs. sommarens) strålar vika / Och jorden suckar ditt farväl. Sätherberg Dikt. 1: 176 (1842, 1862). Öfver läppar, ädlare / Än mina, denna klagan gått; högborna män, / Zeusfödda drottar suckat fåfängt denna suck. Runeberg (SVS) 6: 106 (1863). O Helge Ande, bed för mig Och lär mig sucka innerlig Mitt Abba, käre Fader. Ps. 1937, 138: 5. — jfr FRAM-, UT-SUCKA. — särsk. ss. anföringsverb. Och går du i lunden att plocka dig bär, / jag suckar: att icke ett smultron jag är! Gellerstedt 1Dikt. 63 (1871). Thorén Herre 13 (1942).
4) i resultativ anv. i vissa uttr., dels sucka bort ngt, under l. gm suckande (i bet. 1) göra av med l. slut på ngt, dels sucka ngt sådan l. sådan, gm suckande göra ngt sådan osv. Thorild (SVS) 2: 58 (1784: bort). Men menniskan, det kräket, Guds afbild, som man vet, / Hon suckar jord och himmel blott full. Sehlstedt 2: 178 (1857, 1862). I de storas gillen .. / Der tiden skrattas eller suckas bort. CVAStrandberg 3: 157 (1869). — jfr BORT-SUCKA. — särsk. med refl. obj., i uttr. sucka sig sådan l. sådan, gm suckande bli sådan l. sådan. Iagh suckar migh tröttan, och finner ingen roo. Jer. 45: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: är trött av suckande).
SUCKA TILL10 4. till 1: (plötsligt) ge ifrån sig ett (kortvarigt) suckande; äv. i oeg. l. utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr sucka, v. 1 h). Spegel ÖPar. 29 (1705; om vind). Hagström Herdam. 3: 183 (1723; om kyrkobesökare). Hafvet suckade till ibland. Melin Dikt. 1: 143 (1888). —
SUCKA UT10 4.
2) till 1: sucka till slut, upphöra att sucka; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk.: dö. Weste (1807). I mera än tvenne år måste .. (konung O. I) undergå .. (sjukdom) innan han d. 8 Juli (1859) fick sucka ut, i sin älskade makas famn. Hellberg Samtida 9: 157 (1873). särsk. (†) i det refl. uttr. sucka ut sig, om vind (fläkt): upphöra att blåsa, ”dö ut”. Gellerstedt 2Dikt. 71 (1881).
3) till 1, 3: suckande yttra l. uttrycka l. utsäga (ngt); äv. i oeg. l. utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr sucka, v. 1 h). Sucka ut sitt qual. Weste FörslSAOB (c. 1817). Kärt är att råka dig, nattviol, / Der blek du står ibland gräsen / Och suckar ut efter sjunken sol / Din doft, ditt innersta väsen. Gellerstedt 2Dikt. 37 (1881). Karlfeldt FlBell. 12 (1918).
4) till 2: gm suckande (o. bön) ge (befriande) utlopp för sina känslor (o. därigm få lindring l. vederkvickelse o. d.). Lycklig hvar och en, som har ett sådant hjertats hem att sucka ut uti. Wingård Minn. 4: 16 (1847).
Ssgr, se suck ssgr anm.
SUCKERSKA, f. [delvis till suckare] (numera bl. mera tillf.) till 1: kvinnlig suckare. Vid .. (hustruns) suck spratt mannen till, och hans hand smekte sakta suckerskans lena kind. Snellman Gift. 1: 123 (1842). Dalin (1854). —
SUCKSAM l. SUCKESAM. (suck- 1898—1950. sucke- 1921—1927) (numera mindre br.) till 1: fylld av suckan l. klagan l. sorg, klagande, sorgsen; ägnad att framkalla suckan l. att inge sorg l. leda, sorgesam l. sorglig l. tråkig l. ledsam; äv. substantiverat; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. En susande sång, / som har toner af sucksamt och gladt. Karlfeldt FridVis. 46 (1898). Hon hade fått höra många sucksamma ord .. när hon berättat om sin syssling i Solna, som så hastigt gått hädan. Alving Bellm. 205 (1907). Jag tvivlar inte på att .. (poeten) verkligen kände som han skrev; men bra suckesamt och jämmerligt lät det. Nordenstreng Gripenbg 26 (1921). Det är ett sucksamt göra att (osv.). SvD(B) 1945, nr 295, s 8. En sucksam oktobervind slet i trädkronorna. Östergren (1950).
Avledn.: sucksamhet, r. (numera mindre br.) egenskapen l. förhållandet att vara sucksam. Karlfeldt i 3SAH 33: 198 (1921).
Spalt S 14405 band 32, 1997