Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVAD sva4d, n. (Weste (1807), Levander DalBondek. 1: 215 (1943)) l. r. l. f. (l. m.) (UUKonsP 22: 324 (1699), SvFolket 13: 43 (1940)); best. -et resp. -en; pl. = resp. -ar; äv. (o. i bet. 2 enbart) SVA sva4, n.; best. -et l. -t; pl. -n; förr äv. SVADA, sbst.1, r. l. f.; best. -an (HushBibl. 1756, s. 680).
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fuktig l. översvämmad (mindre) däld l. sänka l. sankt (o. översvämmat) l. flyartat ställe i skog l. äng; plant markparti mellan kullar; öppet l. endast buskbevuxet ställe i skog. Då de ock fingo höra att en student war druncknad på swaden, dit de strax gingo. UUKonsP 22: 324 (1699). (Sv.) Swa .. (Lat.) Planities inter colles vel inter loca elevatiora. Sahlstedt (1773). Fortsatte ännu rödningen af en- och granbuskar efter vägen och i svaden, samt instängde en liten park midt utan före gården, at där få bete och så björkar. Muncktell Dagb. 2: 198 (1818). I Gagnef slog man endast något enstaka svad .. och en eller annan myr. Levander DalBondek. 1: 215 (1943).
2) (med prägel av fackterm) slät o. hal l. greppfattig klippa l. parti av fjällsida, svaberg. Sva eller svaberg (dvs.) Slät, greppfattig, ej förklyftad klippa. TillFjälls 1940, s. 68.
-HÖ, se B.
B: (1) SVAD-HÖ. (sva- 1773) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hö som växer i l. på svad. (Sv.) Swa-hö, (lat.) Talis planitiei fœnum. Sahlstedt (1773).
Spalt S 14719 band 32, 1998