| Publicerad 1998 | Lämna synpunkter |
SVAMPIG svam3pig2, förr äv. SVAMPOT, adj. -are. adv. -T.
1) motsv. SVAMP 1: som (till det yttre) liknar l. erinrar om svamp, svampaktig (se d. o. 1); som är bevuxen med l. mer l. mindre täckt av svamp; äv. motsv. SVAMP 1 c: angripen av svamp. Linc. Hh 3 b (1640). (Lat.) Fungosus .. (sv.) swampig. Cellarius (1729). Det s. k. Mazérska sjukhuset på Kungsholmen, hvarest det veneriska kurhuset är inrättadt är det mest otjenliga för sitt ändamål; rummen äro små, låga, svampiga. Welander VenerSj. 126 (i handl. fr. 1815). (Sv.) Swampig (eng.) like a mushroom, fungous. ÖoL (1852). (Sv.) Svampig .. (eng.) overgrown with fungus; fungous. Harlock (1944).
2) motsv. SVAMP 1, 4: som liknar l. erinrar om svamp(s), svampaktig (se d. o. 2); i sht med tanke på mjukhet l. slapphet l. eftergivlighet o. porositet o. förmåga att taga upp vätska; jfr SPONGIÖS. Schroderus Dict. 180 (c. 1635). Är Sommaren wåt blir Rofwan stor: är han warm, blir hon söt, är åkern mager, blir Rofwan swampig, ty hon mognar för bittida. Brauner Åker 82 (1752). En skorpa af svampig och saltblandad issörja. Bergman Jordkl. 157 (1774). Storpipigt svampig och sötbesk ost .. jäser våldsamt .. och spränges ofta sönder. LB 3: 561 (1905). Svampigt, slankigt läder. SvLädSkoInd. 1910, nr 11, s. 121. NoK 44: 82 (1925). — särsk.
a) om mark, jordmån o. d.: sank l. sumpig l. moss- l. myr- l. kärrliknande, svampaktig (se d. o. 2 a); förr äv. utan tanke på sankhet o. d.: porös l. lucker. (Jorden är) ju närmare centrum, ju mera swampog, luck och porös. Hiärne 2Anl. 145 (1706). (Björkskog) wäxer uti mager swampig jord och torra sandbackar. Trozelius Rosensten 67 (1752). Marken, som tycktes gunga under foten, — svampig under sitt lag af torra löf och qvistar, oberörd af sommarens torka. Benedictsson Ber. 7 (1887). Mattson Resebr. 27 (1915; om tuvor).
b) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv.
α) i utvidgad anv., särsk. om (kroppsdel hos) person: som (i sina mjuka delar) är l. förefaller vara uppsvullen o. lös l. vätskefylld l. dallrig l. fläskig o. d.; äv. i överförd anv., om sätt att gripa l. hålla med handen o. d.: som kännetecknar sådan person o. d., svampaktig (se d. o. 2 b). Hans Kropp är .. swampig slapp och weklig, gjör intet kjärare än sitter. Aken Reseap. 132 (1746). Fabrikören lade sin svampiga hand över Sofias. Krusenstjerna Fatt. 2: 450 (1936). Händerna hade smala raka fingrar, men det var inte roligt att ta i dem, för hans grepp var löst och svampigt. Karlzén BlåNov. 135 (1951).
β) bildl., särsk. om (sinne l. själslig natur hos) person: vars tankeförmåga är oklar l. vars omdöme är grumligt l. vars karaktär är svag l. eftergiven l. principlös o. dyl. l. opålitlig. (Adolf Fänger) blef således, oaktadt sina goda anlag, af en förtvinad, snedvext och på en gång trädartad och svampig natur. Wetterbergh Penning. 212 (1847). Man saknar hos .. (Heinrich v. Kleist) det ovissa och svampiga i formen, som tillhör .. (nyromantikens övriga dramatiska författare). SvTidskr. 1873, s. 419. Ingen som helst tvekan kunde uppstå, inte ens i detta svampiga sinne, om hur saken stod. Wägner Silv. 129 (1924). Wallander KnäppKanin 98 (1984).
3) (i sht i fackspr.) motsv. SVAMP (4 o.) 5, om mer l. mindre hårt ämne, i sht mineral l. mellanprodukt vid utvinning därav: (starkt) porös l. lucker; äv. i överförd anv., om beskaffenhet o. d.: som kännetecknar sådant ämne osv. Uti den utur malmen gjorde uplösning af Järn, .. drypes efter hand .. Lut, som strax åstadkommer en blånad, och ett swampigt ämne afskilljes. Rinman JärnH 798 (1782). Asius Lapis beskrifves af äldre Auctorer som en svampig och lätt Sten, skör som Pimpsten. Dens. 1: 86 (1788). Äfven efter länge fortsatt kokning lyckades man ej afskilja allt tenn, och på samma gång bildade sig en svampig fällning af bly. TT 1872, s. 63. Produkten (av forntidens järntillverkning) blef smidbart, ”svampigt”, järn af mjukare eller hårdare beskaffenhet, beroende af malmernas egenskaper. 2UB 5: 309 (1902). 2NF 27: 371 (1918; om struktur).
2) till 2; äv. bildl. (Sv.) Swampighet .. (eng.) Spunginess. Serenius (1741). Jesus själv måste ”reagera med eld mot denna kladdiga svampighet” (dvs. att någon vill lura sig till frälsning). BonnierLM 1954, s. 294.
Spalt S 14814 band 32, 1998