Publicerad 1999   Lämna synpunkter
SVETICERA l. SVETISERA svet 1ise4ra, v. -ade, vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(sveti- (suet(h)i-) 1801—1985. -cera 1841—1939. -sera (-zera) 1801—1985)
Etymologi
[bildat till stammen i mlat. Suetia, Suecia, Sverige (se SVECIA-), l. mlat. sueticus, svensk, avledn. av Suecia (se ovan). — Jfr SVETICISM]
1) (numera knappast br.) giva (ord o. d.) svensk språkform l. svensk prägel, försvenska. Den Svetiserade ortografien. GustBr. 208 (1801). Hr W(allin) har en synnerlig lust att svetisera latinska ord der det icke behöfs. LHammarsköld (1806) hos Hjärne DagDrabbn. 243. Cannelin (1939).
2) (tillf.) med avs. på person l. folk l. land o. d.: giva svensk prägel åt (i fråga om språk, kultur o. d.); jfr SVECISERA. DN 23 ⁄ 8 1985, s. 2.

 

Spalt S 15064 band 32, 1999

Webbansvarig