| Publicerad 2002 | Lämna synpunkter |
TAFSIG taf3sig2, adj. -are. adv. -T.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) som har gnidits l. repats l. rispats så att lösa trådar l. remsor l. trasor o. d. uppstått; sliten, tunn, sladdrig; äv. om person: som bär slitna l. illa medfarna kläder, sjaskig. Weste (1807). Aldrig nånsin behöfver man någonting annat än sina vanliga tafsiga kläder, och de äro nästan ändå för goda! Feilitzen Wern. 62 (1874). En gammal krokig knekt från indelta arméns tid, med tafsig gul mustasch ner över munnen. Cederschiöld Manh. 201 (1916). Tafsig .. (dvs.) illa klädd. IllSvOrdb. (1955).
2) (numera föga br.) om person: tafatt l. virrig l. bortkommen; enfaldig l. förståndssvag; äv. i överförd anv., om ngt sakligt, särsk. om handling l. prestation l. resultat l. arbete o. d.: som utförts av l. kännetecknar tafatt osv. person; jfr TAFFLIG 2. Slutligen talade Hans Excellens om de förhoppningar han hyste .. Erkebiskopen svarade derpå någorlunda tafsigt. Stenhammar Bref 1: 24 (1834). Den som blef rädd härborta (vid en beryktad backe) en gång, var Svante på Fälla. Han var litet tafsig förstås, men inte låtsade han om, att han var rädd. Aldén Getapul. 98 (1883). Det är ju bara ett tafsigt prat, / att rätt är grundval för en stat; / ty rätt, när allting kommer omkring, ⁄ betyder mot makten ingenting. Andersson MickelR 84 (1900). SAOL (1986).
3) (vard.) om person: som gärna tafsar (se TAFSA, v. 3); särsk. i fråga om beröring med sexuell innebörd. För varje månad som går blir .. (chefen) allt tafsigare .. han lägger armarna om axlarna, handen glider som av en händelse ner mot våra lår. Femina 1972, nr 2, s. 22. SAOL (1998).
Spalt T 69 band 33, 2002