Publicerad 2011   Lämna synpunkter
UPPLÄNDSK up3~län2sk, äv. ~län2dsk, förr äv. UPPLÄNDISK, adj.; adv. -T.
Ordformer
(up- (vp-, wp-) 1524–1900. upp- 1807 osv. -lendzsche, pl. 1524. -ländisk (-e-) 1557–1729. -ländsk (-e-) c. 1540 osv. -länsk (-e-) c. 1540–1652)
Etymologi
[fsv. upländsker; avledn. av landskapsnamnet UPPLAND]
som härstammar från l. tillhör l. utmärker l. på annat sätt har samband med Uppl.; förr äv. utvidgat: som härstammar från osv. norrut belägen del av Sv. (i sht landskapen kring Mälaren); förr äv. substantiverat, om person: upplänning. The vplendzsche prelater. G1R 1: 193 (1524). JMessenius i HB 1: 86 (1629; substantiverat). Hon ähr full med nÿa wplänska höffligheeter och Ceremonier. Ekeblad Bref 1: 127 (1652; rättat efter hskr.). De uppländska landskapen. Rydberg Vap. 279 (1891). Gatorna låg tomma i den uppländska skärgårdsidyllen. Expressen 28/2 2007, s. 14. —
Avledn.: UPPLÄNDSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
1) uppländsk kvinna. Weste 1478 (1807). Uppländskorna hämtade in underläget snabbt i den andra halvlekens inledning och sedan följdes lagen .. åt i målprotokollet. DN 30/3 1994, s. D17.
2) uppländsk dialekt. Tala på Upländska. Brauner Åker 89 (1752). De ord, som äro gemensamma för uppländskan och det högsvenska skriftspråket. UpplFmT 19: 5 (1898).

 

Spalt U 570 band 36, 2011

Webbansvarig