| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
Ä ä4, sbst.; n.; best. ä-et, äv. ä-t; pl. ä-n l. =; pl. best. ä-na, äv. ä-en.
1) namn på den tjugoåttonde (l. om v o. w inte hålls isär den tjugosjunde) bokstaven i vårt alfabet, använd för att beteckna ä-ljudet (jfr 2). UHiärne Orth. 26 (1717). Dessa (första) tryckta böcker äro olika de äldre handskrifna redan däri, att de .. ändrat utseendet på ä och ö. Schück o. Lundahl Lb. 1: 11 (1901). Det finnes i hela alfabetet ingen bokstaf, som låter skrifva sig med så liten möda och tidspillan som ett e. Ä-et kräfver minst fyra gånger så lång tid. Nodermann Profår. 93 (1902).
2) ss. beteckning för det långa l. korta vokalljud l. -fonem som uttalas med munnen halvöppen o. tungan i främre läge o. läpparna orundade o. som i skrift återges med ä l. e. Derföre böra de stafwelser, som med a intet äro skylde, ingalunda skrifwas med ä, när som intet klara liudet af ä förmärckes; uthan ett kort e: såsom tienare, wenda .. skrifwes intet med ä, uthan med e. UHiärne Orth. 26 (1717). Rent ä .. Detta vocalljud tyckes vara ett af de allmännast förekommande i de flesta språk. VetAH 1855–56, s. 63. Stockholmaren har ett eget, om än i enskilda nejder af landsbygden (t. ex. ställvis i Upland) förnummet bredt ä, som är ett halft a-ljud, synnerligast framför r, och oftast hördt i der och här. Rydqvist SSL 4: 110 (1868).
-MÅL. språkv. jfr mål, sbst.1 4 a. Landsm. 1: 134 (1879). Den centrala östgötskan har särskilt en självständig ljudutveckling av stor betydelse, nämligen försvagning i ändelser av a till e (ä): tale el. talä ’tala’ (s. k. e-mål och ä-mål). Flodström SvFolk 203 (1918).
Spalt Ä 1 band 39, 2023