| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÄCKLA äk3la2, v. -ade; äv. ÄCKLAS, äk3las2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (†, Nordforss (1805), Strindberg Brev 6: 293 (1887)).
I. intr., äv. refl. (se 1 b, 2 slutet) o. dep. (se 1 c).
1) († utom i b, c) känna äckel (se d. o. 1, 2) l. avsky l. motvilja; särsk.: (få kväljningar o.) må illa; särsk. i uttr. äckla vid ngt, känna äckel l. avsmak l. obehag inför ngt, må illa av ngt, äv.: tröttna på ngt. Tå man i begynnelsen af Siukdomen mycket äklar och wämjes. Block Pest. 30 (1711). Då vi, under åtnjutandet af våra kräseligheter, bortskämma vår maga, och äckla vid den sundaste spis. Troil Isl. 79 (1777). Det är utan twifwel ganska betydande för en hushållare att hafwa ymnighet af goda Hö-slag; men Kreaturen äckla wid att ständigt få en och samma spis. Alm(Ld) 1788, s. 39. En drakma Tinctura Veratri ingöts i ådern .. så att djuret äcklade, laxerade och svettades. Bergman VSmSkr. 53 (1825). Äfven han .. äcklade vid dessa slafvars nedriga feghet! Kolmodin TacAnn. 1: 269 (1833). — särsk.
a) opers., särsk. med indirekt personobj. (Sv.) Det ecklar mig .. (fr.) Le coeur me soulève. Nordforss (1805). Men Engelen sade: ”mig äcklar dervid, / Du sjelf kan ju äta och offra med resten”. Braun Dikt. 1: 168 (1837). Sundén (1892).
b) (numera bl. mera tillf.) refl.; i sht i förb. med prep.-uttr. inlett av åt, angivande det l. den som orsakar känslor av äckel osv. Palmblad Nov. 2: 81 (1841). Han knäföll, tiggde, bad, förödmjukade sig. Då föraktade hon honom, äcklade sig åt honom. Siwertz Sel. 1: 155 (1920).
c) (fullt br.) ss. dep.; särsk. i förb. med prep.-uttr. inlett av vid l. åt l. över, angivande det l. den som orsakar känslor av äckel osv.; förr äv. opers., med indirekt personobj. Widegren (1788). Mig äcklas vid detta folket, vid dessa helgon utan gloria, vid dessa riddare utan svärd. Livijn 1: 345 (1824). Han .. ömsom harmades, ömsom ecklades öfver detta tillstånd af allmän upplösning. Palmblad Nov. 1: 165 (1840). Jag ingen föda njöt, jag äcklades åt ärtor, / Min syster, du det vet, det är min älsklingsrätt. Lundquist Wessel Kärlek 41 (1888). Gustaf III svettades och ecklades, när Westmänner och andra dylika trängde sig intill hans person på operan. JämtlP 6/11 1896, s. 3. En existentiellt ensam kvinna som äcklas över sig själv. SvD 22/5 2014, s. 24.
2) inge äckel (se d. o. 1, 2) l. avsky l. motvilja; framkalla illamående l. obehag. Detta smakade icke särdeles obehageligt, och hvarken qvalde eller äcklade på minsta sätt. VetAH 1764, s. 242. Tagen kall äcklade .. (emulsionen) och retade till kräkning, hvilken uteblef då den togs varm. Hygiea 1839, s. 324. Baronens känsla vid denna äcklande näsvishet gränsade till vrede. Almqvist GMim. 1: 180 (1841). De äckla genom det mest narraktiga koketteri, den mest häjdlösa själfförgudning. GHT 16/3 1897, s. 2. Mat – med sina äcklande lukter och dallrande uppläggningar. Johannisson MelankRum 119 (2009). — särsk. (vard.) refl., i fråga om att (avsiktligt) uppträda l. handla på ett sätt som inger äckel osv. ”Sluta äckla er när jag äter”, sa Stella. Boije af Gennäs JuMer 430 (1992).
II. tr.
1) inge äckel (se d. o. 1, 2) l. avsky l. motvilja hos (ngn); framkalla illamående l. obehag. Det minsta behag gläder den Friske: det största behag, ja sjelfva skönheten, äcklar den Sjuklige. Thorild (SVS) 4: 80 (1794). Hvad han äcklar mig med sin ”rättvisa”! Hallström VenezKom. 113 (1901). Jag är verkligen rätt äcklad af existensen, det är totalt meningslöst. Werin Ekelund 2: 34 (i handl. fr. 1911). Serveringen, atmosfären, maten, mina grannars bordsvanor, allt äcklar mig. Wägner KvartO 128 (1919). Hela hans person, utseende, hans musik, allting var som en definition av det där som man både lockas och äcklas av. Ström Bensin 80 (1997). — särsk. med formellt o. egentligt subj. (i sht bestående av inf.-förb.). Om Riksdagsärenderna äcklar det mig att skrifva. Tegnér Brev 7: 295 (1835). Ja, ingenting ondt vill jag säga om Billy Randall, men det äcklade mig, när jag såg honom. Cavallin Stevenson Söderh. 17 (1897). Det äcklar mig att se er spela otröstlig, ni clown där. Bergman ClownJ 201 (1930).
2) (numera bl. ngn gg, vard.) reta l. irritera l. oroa (ngn); särsk.: göra (ngn) avundsjuk l. locka l. fresta (ngn). 1SAH 3: 437 (1790, 1802). (Vi närmade oss) ekvatorn, och några af matroserna började redan äckla mig med det, som jag då skulle ha att genomgå. Bergdahl Antip. 48 (1906). Min vän notarien i Äppelviken hade hela sommaren äcklat mig med de utomordentliga badresurserna vid Solviksbadet. SvD(A) 23/7 1933, s. 6.
III. (†) ss. vbalsbst. -ing ungefär liktydigt med: illamående, särsk. i uttr. ha l. känna äckling; äv. övergående i bet.: motvilja l. avundsjuka; ngn gg äv. konkret(are), om ngt som vållar motvilja l. obehag. Nordforss (1805). Han var nästan förkyld, då vi hemkommo efter kl. 9, hade äckling, var sömnig och kunde icke äta något. Muncktell Dagb. 2: 32 (1816). På detta sätt tog han 20 gran inom 30 timmar, hvarvid han dock ej kräktes, men väl kände stor äckling. Hygiea 1840, s. 398. Min manöver, genom hvilken jag dräper hela gamla Sverget i en smäll. Icke genom någon äckling åt en min framgång utan genom ett direkt rapp i storartad skala. Strindberg Brev 5: 108 (1885). En Dansk upplaga, orensad, skulle sålunda kunna bli en äckling. Strindberg Brev 6: 293 (1887).
Spalt Ä 5 band 39, 2023