Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÄRTA ær3ta2, sbst.3, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[till ÄRTA, v., möjl. med anslutning till ÄRTA, sbst.2 (jfr snarlik anv. av BÖNA, sbst.2 — Jfr ÄRTIG]
(vard.) ”ärtig” kvinna. DN(A) 4/6 1959, s. 14. Hon är snygg, sa Thorén. Han nickade. En riktig ärta skulle jag vilja säga. Blom Sörja 229 (1971).

 

Spalt Ä 408 band 39, 2023

Webbansvarig