| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
Å å4, sbst.1, n.; best. å-et, förr äv. å-t; pl. å-n, äv. =; pl. best. å-na.
1) ss. benämning på den tjugosjunde (l. om v o. w inte särhålls den tjugosjätte) bokstaven i vårt alfabet, använd för att beteckna å-ljudet; äv. ss. förkortning för ord som börjar med å. Felandes de, som de orden uti stafwelser af omicron, eller kort och bredt o, med å skrifwa, som .. kårt, bårt, kånst, stålt, för kort, bort, konst, stolt. UHiärne Orth. 25 (1717). Dessa (första) tryckta böcker äro olika de äldre handskrifna redan däri, att de infört den nya bokstafven å, som inte finns i något annat språk än svenskan. Schück o. Lundahl Lb. 1: 11 (1901). En ångström, Å = en tiondel av en miljondel av en millimeter. BoråsTidn. 14/5 2001, s. 7. Ett stort P, följt av ett litet å. GbgP 26/10 2007, s. 123.
2) ss. benämning på det långa l. korta vokalljud l. fonem som uttalas med munnen halvsluten resp. halvöppen, tungan i bakre läge o. läpparna rundade o. som i skrift återges med å l. o. Man märcker i åthskilliga länder, at a longum uthsäijes som å. UHiärne Orth. 25 (1717). Ljudet å, när det efter stafbyggnaden är kort, tecknas blott i vissa fall med å (ty i allmänhet tecknas det med o, t. ex. Folk, Gosse). Enberg SvSpr. 30 (1836).
Spalt Å 1 band 38, 2021