Publicerad 2021   Lämna synpunkter
ÅBÄKE å3~bä2ke, n.; best. -et; pl. -en.
Ordformer
(abeke 1775. obäke (-æ-) 1773–1897. åbäk 1796–1880. åbäke (-æ-) 1636 osv.)
Etymologi
[fsv. afbäke, obäke; ssg av AV- l. OF- o. en avledn. av BAK, sbst.1 l. adv., l. utlöst ur ÅBÄKLIG]
om ngt som uppfattas ss. omåttligt stort l. grovt l. skrymmande l. otympligt l. svårhanterligt; särsk. i sådana uttr. som ett åbäke till det l. det (jfr TILL I 13 b α); äv. om person (se slutet). ÅbSvUndH 10: 12 (1636). Det där åbäket till näsa, som den här vapendragaren bär på, inger mig ångest och fruktan. Lidforss DQ 2: 152 (1892). Alla personer med någon god smak äro ju ense om, att området icke bör belamras med ett sådant åbäke till byggnad. Carlsson 4711 19 (1921). En förskräcklig gräsklippningsautomobil, ett åbäke som ser ut som om det kommit från ställningskriget i Flandern. Böök ResSv. 49 (1924). — särsk. om person som uppfattas som stor l. klumpig o. d., särsk. i uttr. ditt åbäke (jfr DIN, pron. II a); äv. om person l. djur som uppfattas som skrämmande l. onaturlig(t) o. d. Du stygga åbäke, du best, jag trotzar dig. Missförståndet 42 (1740). Har Skytten .. tilfälle .. at stundom fly upföre någon högd, så är han säker nog för det stora obäkets förföljande. VetAH 1777, s. 235. Skäms du ej tynga lasset, ditt åbäke. Evers Fosterj. 40 (1909). Han är inte graciös, han är något av ett åbäke. Hedberg VadUngFlick. 29 (1969). (Vi hade) fått någon lake på ståndkrok, men näppeligen något i likhet med det monster som krökte sig framför oss, där vi stod och glodde på åbäket. Parling FrVildm. 134 (1995).
Avledn.: ÅBÄKA, v., äv. (numera bl. ngn gg) ÅBÄKAS, v. dep. -else (†, Zedritz 2: 200 (c. 1835), Högberg Vred. 3: 291 (1906)), -ning (†, Dahlgren 1Ransäter 172 (1905)). (-a 1783 osv. -as 1912 osv.) refl., om person: bete sig på ett uppseendeväckande l. konstlat (o. löjeväckande) sätt, särsk. gm att grimasera l. göra överdrivna l. häftiga åtbörder; särsk. mer l. mindre liktydigt med: göra sig till; äv. (numera bl. ngn gg) ss. dep. Envallsson Nybygg. 23 (1783). Ju onaturligare man (på teatern) kan tillkrysta, förvrida och åbäka sig, ju värre man kan väsnas och gallskrika fram sitt parti m. m., ju bättre. Nordensvan SvTeat. 2: 82 (i handl. fr. 1849). Jag (retar) gallsot på mig, när jag ser honom åbäkas och kråma sig. SvD(A) 24/10 1935, s. 16. När han steg ur sängen .. fick han .. stappla opp nästan dubbelvikt .. Han hade aldrig förr åbäkat sig sådär och jag tänkte att han gör det för att jag ska tycka synd om honom. Antti MyckJord. 56 (1987). —
ÅBÄKIG, förr äv. ÅBÄKOT, adj. (-ig 1825 osv. -ot 1682) (som uppfattas ss.) uppseendeväckande stor l. otymplig l. klumpig o. d.; äv.: svårhanterlig l. besvärlig; jfr åbäklig. Ther stode the faseligen kropdryge och åbäkotte Elephanterne. Sylvius Curtius 617 (1682). Folk tyckte .. att den åbäkige lunsen Jonas Asp knappast kunde få en bättre hustru, högäreborna Sara Cornelia däremot svårligen en sämre man. Högberg Vred. 2: 38 (1906). (Vi var) rädda för åbäkiga järnbroar, som förstört så många förut vackra städer i Europa. Laurin LivKonst 45 (1929). Det har svurits mycket ve och förbannelse över kundvagnen, det där åbäkiga och ostyrbara fordonet som sladdar hit och dit. AB 12/3 2001, s. 30. — särsk. ss. adv.; äv. närmande sig rent förstärkande bet.: oerhört. Den främmande (folk)stammen beskrifves .. som obäkigt stor och stark. Nilsson Ur. I. 4: 37 (1843). En åbäkigt stor nyrokokosoffa, svällande och krullig och 240 cm lång. SvD 16/6 1974, s. 12.
Avledn.: åbäkighet, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen l. tillståndet att vara åbäkig. SvT 12/8 1852, s. 2. Står man ut med åbäkigheten (hos bilatlasen) har familjens kartläsare här ett utmärkt arbetsredskap. SvD 31/3 1984, Näringsliv s. 7. —
ÅBÄKLIG, se d. o.

 

Spalt Å 18 band 38, 2021

Webbansvarig