| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ÅRTA å3rta2 l. or3ta2, förr äv. ARTA l. ÄRTA, f. l. r.; best. -an; pl. -or (HovförtärSthm 22/7 1592 A, osv.) ((†) -er HovförtärSthm 1586 A, OrdnLilleTull. 1687, s. E 3 b).
om (individ av) andfågeln Spatula querquedula Lin.; förr äv. i utvidgad anv., om andfågel som till utseendet liknar en årta, särsk. om kricka. (Levererat) 14 Julij årther 3 st(ycke)r. HovförtärSthm 1586 A. Årtan (A(nas) Crecca) som anses för det minsta slag af Änder, och hvars kött smakar väl, ehuru den ofta har tilhåll på sumpiga ängar och i gyttie-pölar. Fischerström Mäl. 161 (1785). De smärre änder .. eller Årtor af flera arter, besöka helst träsken och insjöar. TJäg. 1834, s. 1040. Årtan vistas helst i gräs- och säfbevuxna sjöar, är föga skygg, och träffas om hösten ofta i sällskap med krickänder och bläsänder. Carlson Fågl. 308 (1894).
Spalt Å 215 band 38, 2021