| Publicerad 2021 | Lämna synpunkter |
ÅT, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 278):
1) intr. l. refl. l. ss. dep., opers.: hända l. falla sig; särsk. i förb. med dels så, dels (o. i sht) att-sats; jfr bära åt 5. Ändoch thet store Båtzmanshållet, twingar osz merkeligen, som wij hafwe i desse förledne åhr tilsagdt, och när åthburits hafwer, vthgiordt. Stiernman Riksd. 1235 (1655). Men nu åtbar det sig icke annorlunda, än att .. jag måste tillita Herr Probsten. VDAkt. 1782, nr 231. Nu kan så illa åtbära att försöket misslyckas. Hedenstierna Kaleid. 41 (1884). Cannelin (1939).
2) refl.: bete sig l. gå (så l. så) till väga; bära sig åt. Svar till Hans Thommesson .. um myntedt, att the ther medt sig icke aldelis rätt åthburit haffve, i thet the haffve satt sölffrett först in och sedan kåperen. G1R 26: 267 (1556). Jagh blif(we)r så uthmachtadt och bryllatt uthaff detta owäsendet .. så att iagh weet int(et) huru iagh skall migh åthbära. ManhaftLöjtn. 11 (1666; enl. hskr.). Man må åtbära sig, huru manligt som helst i verlden; men tungt vore dock lifvet utan ädla medmenniskors medkänsla. FoU 20: 218 (1849). B.
Avledn.: åtbärlig, adj. (†) till -bära 3: som passar. Hästskorna voro icke åtbärliga: än för trånga, än för vida. Dybeck Runa 1849, s. 26.
Spalt Å 285 band 38, 2021