| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÖH, äv. Ö ø4 (ibland äv. med kort vokalljud), interj.
(vard.) ss. uttryck för tvekan l. eftertanke (i stället för paus i talflöde); äv. dels ss. uttryck för förvåning l. avståndstagande, dels ss. anrop l. lystringsord; jfr ÄH 1, 3. Er behålle djefvulen! glädjehjon, men ingen glädje, ö hut rackor! Almqvist Amor. 152 (1822, 1839). Larmet hindrade varje försök till en aldrig så enkel konversation. När något ändå måste sägas, röt man till ett ”öh” .. brett ö och vresigt, som då en arg piga ber en ko stiga åt sidan. Västerb. 1925, s. 204. – Får man ta och smaka en liten tugga kanske? Ett liiitet bett bara? – Öh… okej, visst. Här. SvD 25/6 1999, s. 23. Öh King, kom hit! NVärmlT 8/12 2015, s. 2. Öh … jag … kan inte prata mer nu … Jag har ingen kommentar. Diakité DroppMidn. 234 (2016).
Spalt Ö 102 band 39, 2023