Publicerad 2023   Lämna synpunkter
ÖK ø4k, sbst.1, n. (Ordspr. 12: 10 (Bib. 1541: sin öök, pl.; möjl. m. sg.), Stiernman Com. 1: 490 (1605) osv.), äv. (numera mindre br.) r. l. m. (Luk. 10: 34 (NT 1526), Östergren (1971)); best. -et resp. -en; pl. = (Ordspr. 12: 10 (Bib. 1541; möjl. m. sg.), Grubb 611 (1665) osv.), äv. (numera mindre br.) -ar (Raimundius HistLiturg. 90 (i handl. fr. 1588), Östergren (1971)) ((†) -er, äv. att hänföra till sg. öka, 2Kon. 3: 17 (Bib. 1541), Kolmodin QvSp. 1: 85 (1732)); förr äv. ÖKA, sbst.2, l. ÖKJA, r. l. f.; pl. -or (RARP 7: 12 (1660), Broman Glys. 3: 161 (c. 1730)) l. -er (se ovan).
Ordformer
(öck (öö-) 1538–1820. öcker, pl. 1619. ök (öö-) 1526 osv. ök- 1588 (: ökar, pl.) osv. öke- (öö-) i ssgr 1637 (: öökelöösz)–1972 (: ökedagsverksindex). öker (öö-), pl. 1635–1732. ökia- i ssg 1553 (: ökia-pilt). ökiar, pl. 1627–1706. ökier, pl. 1544–1667. ökiom, dat. pl. 1541. ökjor (-i-), pl. 1668–1735. ökne- i ssg 1889 (: öknedagsverk)–1892 (: öknedagsverke). ökor, pl. 1660–c. 1800. öögh 1596)
Etymologi
[fsv. öker, m., ök, n.; jfr d. øg, nor. bm. øk, fvn. eykr (nor. øyk); liksom lat. jumentum, sanskr. yógauiḥ till den rot med bet.: binda samman, förena, som föreligger i OK, sbst.]
1) (större) dragdjur l. lastdjur (som går i ok (se OK, sbst.1 1)); äv. (o. numera i sht) ngt nedsättande, om gammal l. orkeslös häst; i vissa ä. språkprov svårt att skilja från 2. Och när (samariern) sågh .. (den sjuke) warkwnnadhe han sigh vthöffuer honom .. och ladhe på sin öök och fördhe honom till herbergie. Luk. 10: 34 (NT 1526). Hwetehalm dåger intet för Ökar och Hästar, vtan för stoor Booskap. IErici Colerus 1: 101 (c. 1645). Ingen, eho det wara må, som niuter inquartering, skal wara efterlåtit at taga eller bruka sin Wärds Hästar, Öker eller Dragare til någon resa, Sysla eller Beställning. PH 1: 51 (1719). Allmogen knorrar, morrar och knotar hiskeligen öfver sina ök, som äro till skjutsning uppbådade – likväl betalas nu hvarje mil med 16 skilling. Ahnfelt HofvLif 3: 168 (i handl. fr. 1800). Pastorn hade träffat samman med några hästskojare, och .. låtit sig af dem narra att .. byta bort sitt präktiga sto mot ett odugligt ök med spatten i begge bakbenen. Böttiger 6: 70 (c. 1875). Käck och vig älskade hon att rida, ju fortare ju bättre .. Hellre förteg hon hur ryggen värkte än hon riskerade få sig tilldelat ett sävligt ök. SvLittTidskr. 1963, s. 167. Om tjurkalvar gällades (kastrerades) blev de så småningom ökar ”oxar”. ÖgCorr. 21/10 1968, s. 5. — jfr ARBETS-, DRAG-, HÄST-, INVENTES-, KLÖVJE-, MÄRR-, RID-, SKOGS-ÖK m. fl. — särsk. i jämförelser l. bildl. anv.; särsk. dels om utslitet l. omodernt fordon, dels allmänt nedsättande, om person (i sht förr äv. i sådana uttr. som full som ett ök). At .. (djävulen, då man ger honom utrymme,) driffuer me(n)niskiona hwart ha(n) wil, lika som man driffuer en öök eller åsna. LPetri ChrPina D 2 a (1572). Men fast ofta vinst och frakt är dålig, / Och mången redare ett ök, / Ge dig till freds, var trygg och tolig, / Stoppa din pipa, tänd och rök. Nordforss Matr. 14 (1799). Du kallar dig en hök, men är ett ök. Hagberg Shaksp. 7: 160 (1849). Jag ser bryggaren, full som ett ök, han slår omkring sig med sin käpp. Wästberg Kung. 241 (1955). Bilhandlarens gamla ök med parkeringsböterna under vindrutetorkarna. DN 31/12 1984, s. 16. — jfr ARBETS-ÖK.
2) (förr) par av dragdjur; ibland med inbegrepp av vagn l. skrinda o. d.; jfr 1. (De) leghe .. sig hester, och rijde och renne så tre eller fyre Gestgifwere förbij, så länge öket någet orker. Stiernman Com. 1: 490 (1605). En sörtall, som han lade på sin ök. NVedboDomb. Vårt. 1755, § 106. Ur hvar klyfta syns en rök, / Minsta vinkel / Osar finkel, / Minsta bro bär fulla ök. Bellman (BellmS) 1: 164 (c. 1773, 1790). Lugnt från brädan på sin vält styr bonden sitt ök. Karlfeldt FlPom. 19 (1906). (Karl Oskar hade) fött upp ett par tämjstora stutar, som skulle bli ett präktigt ök. Moberg Nybygg. 304 (1956). — jfr BLAND-ÖK.
Ssgr (till 1 (l. 2)): A: ÖK-DAGSVERKE~020, förr äv. -DAGSVERK. (ök- 1782 osv. öke- 1652–1971) (förr) dagsverke (se d. o. 2, 3) utfört av människa o. häst(ar) l. dragdjur (i spann). Rosman BjärkSäb. 2: 354 (i handl. fr. 1651; normaliserat). Utan när Krono-Bonden i brådaste ande-tiden intet hinner med at göra Dagswärken in natura .. då må Krono-Bonden i följe af Reglementet lösa et öke dagswärke för 16 öre och Dränge dagswärk 8 öre S:mt. LMil. 3: 406 (1694). —
-GÅNG. (†) särsk. bildl.: vardagslunk. Scholander 3: 225 (1878). Tänk om utvecklingen i fråga om den vetenskapliga undervisningen i vårt land fått gå samma ”trygga ökgång” som i fråga om den konstnärliga. DN 19/3 1905, s. 2.
B (†): ÖKA-PILT. [fsv. ökia pilter] pojke som sköter dragdjur l. lastdjur; jfr pilt, sbst.1 1. 1 ökia-pilt i Orlunda .. 3 (mark). AntT XVI. 1: 69 (1553). —
-VRÄTT. (öka- 1736. öke- 1624–1714) om den sträcka ett ök körs på en åkerteg utan att vända, särsk. ss. avståndsangivelse. Hans legepike hade bränt en liten falkast, och då skulle elden hafua flugit thärifrån, sade han, ena halfua ökewrätt och vthi Eekena. GullbgDomb. 31/5 1624. NVedboDomb. Vårt. 1736, § 77.
C (†): ÖKE-DAG. (dag för fullgörande av) ökdagsverke; jfr dag I 1 g β. En årlig Plog- eller ökedag efter Jordeboken. IT 19/1 1761, s. 2. Finland 146 (1893). —
-DAGSVERKE, se A. —
-VRÄTT, se B.

 

Spalt Ö 103 band 39, 2023

Webbansvarig