| Publicerad 2023 | Lämna synpunkter |
ÖRFIL œ3r~fi2l, r. l. m. (Forsius Fosz 385 (1621) osv.) ((†) n. BtÅboH I. 6: 5 (1633), ConsAcAboP 3: 128 (1666)); best. -en, förr äv. -n; pl. -ar (Chronander Bel. I 2 b (1649) osv.) ((†) = ConsAcAboP 3: 128 (1666); -er BtÅboH I. 3: 9 (1623)).
1) om slag (med öppen hand) mot ansiktet (i sht kinden l. örat), hurril; särsk. i förb. med sådana verb som ge l. få; förr särsk. i uttr. slåss örfilar (se SLÅ, v. II 1 a α, b α); jfr FIKON 3 b, KIND-PUST, ORRE, sbst.3 2SthmTb. 4: 145 (1571). Jag å nyo tillfrågandes hwad nötta hon har af sin skamfullhet, om hon kan kläda el:r föda sig der med, får af henne en hedersam öhrfil mit på munnen. VDAkt. 1720, nr 165. Jag .. har mycket svårt att ej slå min betjent en örfil, om han slagit sönder en tom butelj. Bremer Grann. 2: 145 (1837). Örfilar äro farliga, mycket farliga, ty utom det att hörselorganerna kunna skadas deraf, ligger i detta slags bestraffning någonting ytterst retsamt, som i hög grad motarbetar den med agan afsedda verkan. Langlet Husm. 983 (1884). Så gav han sin dräng en örfil. Moberg Utvandr. 61 (1949). — särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; särsk. dels om angrepp l. förolämpning l. kränkning l. hån, dels om tillrättavisning l. tillsägelse l. reprimand o. d.; förr särsk. i fråga om förlust i fält. Han hafuer lichvell een sådan ohrfijhll bekommedh att han nu temmeligh ödmiuk blefven är, och såssom fångar och öfuerlöpare som till oss kombne äre vetta berette, är honom vedh pass 300 man så väll slagne som sargade vordne. OxBr. 5: 413 (1626). Denne Påfven gifver (Jesuit)Orden örfilar då och då. Björnståhl Resa 1: 381 (1772). Det är visst riktigt att man i läsebokens dialogiska partier ej bör gå långt i efterhärmande af talspråksuttryck; men däraf följer icke, att man berättigas att ge örfilar åt naturtrohet och sannolikhet. Cederschiöld Grund. 8 (1900). Det kan vara en svidande örfil mot den manliga självkänslan att bli nobbad utan anledning. Uddenberg Rätt 137 (1985).
2) om olika slag av bakverk; särsk. (o. numera bl., i sht i Finl.) om spiralformig, med kanel kryddad bulle av sötad vetedeg, kanelbulle, kanelsnäcka. Kaffe med högst sex sorter bröd, t. ex. sjudna kringlor, kryddskorpor, saffransbröd, pepparkakor, örfilar, gorån. Nordstjernan 1845, s. 59. Hon täckte över bakplåten med en handduk för att örfilarna skulle få jäsa upp igen. Sund LanthSon 312 (1997).
B (†): ÖRFILA-HÅLL, -TÄCK, se C.
C: ÖRFILS-HÅLL. (örfila- 1899. örfils- 1845 osv.) (numera bl. tillf.) om avstånd inom vilket det är möjligt att utdela en örfil; särsk. i uttr. inom l. utom örfilshåll, inom resp. utom sådant avstånd. Jolin Kom. 101 (1845). Endast en pojke (som ville visa vägen) kunde hvarken med böner, förklaringar eller hotelser aflägsnas, utan följde oss hela tiden utom örfilshåll och läste högt upp sina utanlexor. Ödman UngdM 1: 98 (1874, 1881). Mången fogel lät mig (under kanotturen) komma nära nog inom örfilshåll innan han dök. TIdr. 1887, s. 159. —
-SLAGSMÅL~02 l. ~20. (numera bl. tillf.) slagsmål i vilket örfilar utväxlas. Ett ståteliget örfilsslaktsmål haffuer stått på Åke Axelsons frus begrafning. Ekeblad Bref 1: 115 (1652; rättat efter hskr.). —
-TÄCK. (örfil- 1734–1930. örfila- 1842. örfils- 1750 osv.) (numera bl. ngn gg) stryktäck; jfr täck, adj. 5. Dalin Arg. 2: nr 25, s. 5 (1734). Då war du, Fredric! så örfilatäck, / att du förtjent rätt wäl en lämplig aga. VexiöBl. 22/7 1842, s. 2.
Särsk. förb.: örfila upp. medelst örfilar läxa upp (ngn). Under hela denna Scenen slår Susanna sina händer tilhopa, af längtan at få örfila up Figaro. Pilgren FigBröll. 145 (1785). En viss Figge, som tvang mig att tala vermländska och sedan örfilade upp mig derför. HLilljebjörn Hågk. 1: 58 (1865).
Spalt Ö 239 band 39, 2023