| Publicerad 1893 | Lämna synpunkter |
ACK ak4 (om ä. uttal med ch-ljud jfr Kock Fsv. ljudl. 69—109, 537—43), interj. l. (mera sällan) sbst. n.; best. ack’et Bremer Grann. 1: 72 (1837); pl. =.
I. interj. ss. uttr. för mångfaldigt skiftande sinnesrörelser (i sht i talspråket äfv. för svagare sådana); särsk.
1)
a) för klagan, vemod, sorg, ångest. Ack, jag olycklige! Ach huad mongen the (danske) ther medh (med sin lofven) aflure. Svart Gensv. K 2 b (1558). Ach! at ock ingen Dröm är vthi then ewige Sömnen! Stiernhielm Herc. 81 (1668). Hwad blifwer af wår Siäl, den Gud oss sielfwer har inbläst? / Ach! den ädele Siäl! den wij så förbarmliga störta! Därs. 378. Ach nöd! Ach qwahl! A. Wollimhaus i 2 Saml. 1: 120 (c. 1669). Ach! så är verldens sätt — / Falskhet! oförrätt! / Är hennes sidsta lön. Nordenflycht Utv. arb. 35 (1747). Hjertat, förr så rikt, blir, ack! / fattigt såsom svenska banken. Tegnér 2: 259 (1810). Ack! döden hafver hädanryckt / Min vän ifrån min sida. Ps. 344: 1 (1819). Ack! att i synd vi slumre bort / Ett lif, så vigtigt och så kort. Ps. 450: 1 (1819). Hur hoppet bleknat, ack, det rosenröda! / Hur minnet mulnat, ack, det himmelsblå! Tegnér 2: 92 (1825). (Han) ropar: ”sorg, farväl”, och ”hej” för ”ack”. Hagberg Shaksp. 2: 98 (1847). — (†) i förb. Ack mig (jfr VE). Ach mig! Min ungdoms dagar / heelt illa gå för bij. 2 Saml. 13: 18 (1685). — (†) i förb. Ack ve [jfr t. ach weh]. Ach wee Ach we för stora sorgh. Creat. m. 9 (c. 1550). jfr: Ack! hjertans ve / Att jag skall se .. Ps. 98: 1 (1819); jfr äfv. Ps. 154: 1 (1695). — i förb. Ack och ve [jfr t. ach und weh]. Hagberg Shaksp. 12: 252 (1851).
b) för beklagande, medömkan. Ach olycksalige Tyrus! uti hvad händer äst du nu förfallen! Ehrenadler 108 (1723). Ack, hur din läpp är klufven och stor! Bellman 3: 153 (1790). Ack! hvad jag beklagar er! Weste 1: 1949 (1807).
2) för ovilja, harm, otålighet. Ack, ack (l. Ack, ack, ack), så du bär dig åt! Ack, hvad du är dum! Ack! och O! öfver .. (denna) bondblyghet. Wadman 1: 26 (1830). — i förb. Ack och ve. Ropa ach och ve (jfr II) öfver verldens otacksamhet. Borg Luth. 2: 62 (1753).
3)
a) för saknad, längtan, önskan. Ach, att the wore alle döda! Asteropherus 10 (1609). Ach! at hade ther min lycka stadnat vid. Kolmodin Qv.-sp. 1: 4 (1732). Ack, vore blott min syn bedragen! Leopold 2: 314 (1793, 1815). Ack om el. Ack at han vore här! Weste 1: 1949 (1807). Ack! gifve då Gud, vi honom så tjent. Ps. 424: 8 (1819); jfr Ps. 354: 8 (1695). Nu är det höst, / stormande häfver sig hafvets bröst. / Ack, men hur gerna jag sute / ändå derute! Tegnér 1: 58 (1825). Ack, ack! den som vore stor! Bremer Grann. 1: 71 (1837).
b) för bön, uppmaning. Ach! HErre wår Gud, se til wår jämmer och klagan. Handb. 1693, s. 215. Ack! gör det ej. Weste 1: 1949 (1807). Hör, ack! hör, O! Gud, deras bön! Handb. 1811, s. 78. Ack! låter oss lofva och bedja vår Gud. Ps. 424: 6 (1819). Gif bröd åt oss, Fader! — vi hungra så: / Ack! låt oss allenast en smula få! A. Grafström 1: 151 (1832, 1864). — särsk. ss. uttr. för maning, som åsyftar att väcka uppmärksamheten. Ack, vänta ett ögonblick! Ack, säg mig .. Ack, se, hur Charon stretar! Bellman 4: 21 (1791). Ack se bara .. Ack se där är han. Weste 1: 1949 (1807).
4) för glädje, välbehag, förtjusning, tacksamhet. Ack, så skönt! Ack, så roligt! Ach tw godhe och trooghne tienare, öffuer en ringa ting hafuer tw warit trooghen. Mat. 25: 21 (NT 1526). Ach huad iagh ähr nu mykytt rick. Creat. m. 6 (c. 1570). Ach! huru skal tijn Hiord, tig Herre, wedergälle / Tijn försorg .. Stiernhielm Jub. 1 (1644, 1668). Min Bok är färdig! Ack, hvad jag är glad! Lenngren 255 (1805). (Jag) går .. i domkyrkan och hör på Aurivillius; ack hvad han predikar! Almqvist Am. Hilln. 1: 58 (1840). — i förb. Ack ja, Ack jo. Guds verk 250 (1745; i Spegels uppl. af 1685: Ah ja!). Tror du ej, / Att vi i afton skola få rätt muntert? .. / Ack jo, min mor! Stagnelius 1: 566 (1823). ”Vill du mig ha?” — / ”Ack ja! ack ja!” Atterbom LÖ 2: 358 (1827, 1854).
5) för öfverraskning, förvåning. Ach, Hvad seer jag? är det icke Ulysses? Ehrenadler 630 (1723). Ack, hvilken rikedom, skrek denne, får jag se! Lenngren 237 (1790). Ack, att jag strax ej gissade allt! Stagnelius 1: 25 (1817).
6) för framhållande l. inledande af motsats till det, som ngn tänkt l. påstått l. begärt (stundom med mer l. mindre gäckande bibetydelse). Ach; huru långt är nu America, Africa och Canarie Öjarne (hvilka alla man sökt identifiera med Atland) ifrån wår Atlandz Öö som är ofwan Caucasum. Rudbeck Atl. 2: 115 (1689). Hvi frukten I eder, I barn? Den förskräcklige hämnarn, / ack! han är kärlekens Gud. Tegnér 1: 193 (1820); jfr 4. — i förb. Ack nej. The bodhe Konungen .., / The motte fåå skep och godz igen; / Han sade: ach Neij, i godhe Män, / The äre förwerkede allesammen. Hund 21 (1605). — i förb. Ack jo. Är intet hjerta öppet? är ingen ande varm? / Ack jo; men .. B. E. Malmström 6: 39 (1845).
7) för plötslig erinring. Ack, nu minns jag. Men ach! så när jag glömt .. Kellgren 1: 97 (1788). Ack, det märkte jag ej. Weste 1: 1949 (1807).
II. sbst.
1) motsv. I. 1. Hwad klagan, ach, och wee, / Som hördes i all rum. Stiernhielm Jub. 11 (1644, 1668). Hon .. vredh medh pijnligt ach de silfverreena händer. Wexionius Vitt. 392 (1685). Tusen ack och ve. Ps. 189: 4 (1819); jfr Ps. 256: 4 (1695). Här är så mången brant att jemna, / Så många ack, så många ve. Strandberg 1: 206 (1861).
2) motsv. I. 3. (Barndomen) uppfylldes för mig af Ack! för att bli stor .. Och när vi ändteligen hinna målet för våra barn-ack, .. då har ack’et först rotat sig in i sjelfva hjertat. Bremer Grann. 1: 71 (1837). Hvar afton ett gemensamt tack / Till Den, som klädt hvart träd, / Hvar morgon ett gemensamt ack, / Att signa dagen med. Strandberg 1: 188 (1861).
Anm. Ehuru ordet förekommer ngra ggr i NT 1526, saknas det dock i Bib. 1541, som i stället har AH, hvilket emellertid i Bib. 1703 utbytes mot ach. Swedberg Ps. 1694 har ännu AH, men i Ps. 1695 nyttjas i dess ställe ach.
Spalt A 32 band 1, 1893