| Publicerad 1893 | Lämna synpunkter |
AFBEDJA a3v~be2dja (a`fbedja Weste), v. pr. ind. sg. -beder; ipf. ind. sg. -bad, pl. -bådo, konj. -både; sup. -bedit l. -bedt; p. pf. -beden (jfr för öfr. BEDJA). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), AFBEDNING (se d. o.).
I. af- betecknar ett erhållande från ngn.
1) (†) af (ngn) utbedja sig (ngt), af (ngn) gm bön utverka. Äro the Propheter .. så lät them thet Herranom Zebaoth affbidhia, at the quarrbleffna kärillen j Herrans Hws .. icke ock så til Babel förd warda. Jer. 27: 18 (Bib. 1541). Lett han sigh thet .. affbidia, (och) folgde theres wilia effter. Svart G. I:s kr. 71 (1561). (Samuel) war .. födder aff en ofruchtsam Qwinna, med en flijtig Bön GVDI affbidin. Rudbeckius Kon. reg. 368 (1618). — utan utsatt indirekt obj. Min afbedne kärleks lycka. Humbla 97 (1740).
2) (†) af (ngn) gm bön utverka förlåtelse l. tillgift; gm bön blidka l. försona (ngn). Att E. M:tt sig icke skulle till nåde beweke, afbidje och försone lathe. E. Sparre i HSH 7: 88 (1590). Wår Herre låter affbedia sigh. Grubb 869 (1665).
II. af- betecknar ett fjärmande, skiljande, afhållande från ngt (se 1) l. ngn (se 2, 3).
1) (†) gm bön (söka) afhålla ngn från (ngt) l. förmå ngn att afstå från (ngt). Hans Maj:t har .. offereradt sig, att vilja gå med Armén .. men Riksens Ständer hafva sådant afbedit. E. Alstrin i HSH 3: 211 (1742).
2) (numera föga br.) gm bön (söka) afvända (ngt) från sig (l. ngn annan).
α) utan indirekt obj. En Bönefäst, til at affbidia then stora Pestilentzia. Schroderus Liv. 746 (1626). Bönedagar .. til at affbidia .. Syndastraff. Girs G. I:s hist. 207 (1630). Contributionen skulle helt afbedias. RARP 4: 176 (1647). (Gudarnas) Wrede och Miszhaag .. affwäria sampt affbidia. Siam 37 (1675). Afbedia alle store Landzplågor, all skada och Farligheet. Kyrkol. 193 (1686). Alla (aktörerna) hafva anmodat mig at hos kungen afbedja den nödvändighet at skämmas publikt, hvari Hans M:ts skyndsamhet (med pjesens uppförande) försätter dem. Leopold i 2 Saml. 8: 68 (1788). — (†) undanbedja sig. At .. (klena författare) willia lasta mig, thet afbeder iagh, sålänge the sielfwe giöra intet bättre. Spegel Guds verk 10 (1685).
β) (†) med tillagdt refl. pron. (ss. indirekt obj.). Afbedja sig Balldurs vrede. Björner Frith. 12 (1737). Hans Föräldrar begärte räkenskap aff honom, hvilken han sig på allehanda godt sätt afbad. Tessin Bref 1: 5 (1756).
3) [jfr mnt. afbidden] (numera nästan bl. i högtidligare spr.) från sig gm bön (söka) afvända straffet för l. följderna af (en förseelse); bedja om tillgift l. ursäkt för (ngt). Hwad som kann ille försedt (dvs. uträttadt) wahre och i någre måtte öfwerträdt afbidje wi. E. Sparre i HSH 7: 88 (1590). Komma them til at kienna och bekienna theras Syndh, affbidia henne hoos Gvdh. Rudbeckius Kon. reg. 125 (1615). Affbidia deras Brått. Därs. Affbidia dhenne Skulden hoos Herren Gvd. Därs. 310 (1616). Jag .. hwad fehlat är .. Gudh och werldenne afbeder. Gustaf II Adolf 70 (c. 1620). Affbedje sitt brott offenteliga i Församlingen. MB 1: 1 (Lag 1734). Han (hade) .. ärkänt och afbedit sin obetänksamhet. Hallenberg Hist. 4: 567 (1794). (Den brottslige har) inför Gud sin svåra synd bekänt och afbedit. Handb. 1811, s. 106. I mitt hjerta afbeder (jag) den orättvisa jag gjort henne. Carlén Repr. 387 (1839). — utan obj. Affbedia, är bästa boot. Grubb 4 (1665).
Spalt A 106 band 1, 1893