| Publicerad 1898 | Lämna synpunkter |
AFBLÅSA a3v~blå2sa (a`fblåsa Weste), v. -er, -te, -t, -t (se för öfr. BLÅSA, v.). vbalsbst. -ANDE, -NING.
— jfr BLÅSA AF.
I. intr.
1) (†, om vind) eg.: blåsa bort; upphöra att blåsa. Thetta jlinge wädher är affbläst. O. Petri Sänd. B 6 a (1528). Så måste Jacob .. fly undan til een tijdh .. så länge (dvs. till dess) förfölielsens wädher affbläste. P. L. Gothus 1 Utl. H 4 b (1609).
2) (mindre br., utom i p. pf.) bortföras l. lösryckas af vinden. Afblåsta hattar. Fiun eller vll aff Tijstel .. som affblåås. Lex. Linc. (1640, under pappus). (Päron-)Trädet bör få ett lugnt läge; i annat fall afblåser frukten i förtid. Lundström Trädg. 185 (1831, 1852). Fria fält, hvarifrån sanden kunde afblåsa. Lundeqvist 186 (1840, 1855). — (föga br.) om större föremål: afbrytas l. kullstörtas l. nedstörtas af blåst. Några trän afblåsa. Linné Sk. 55 (1751). Sju små Torn afblåste på Storkyrkan. H. Nicander i VetANH 2: 178 (1781). Tiden 1848, nr 256, s. 4. — jfr II 1.
II. tr.
1) (mindre br., utom i p. pf.) gm blåsande l. blåst aflägsna. Afblåsa skummet. Lex. Linc. (1640, under deflo). Sållen (med förvälld spenat ställas) .. ut i vädret .., och när vätskan är väl afblåst och Spenaten ganska väl kall .. Warg 405 (1755). Hon .. afblåser .. dammet från kakelugnen. Dahlgren S. arb. 5: 134 (1833). — med tillhjälp af blåsning (smälta o.) afslita; jfr 4, 7. (Glasröret) skulle blifva för kårt, om det afblåstes et stycke innan för ändan. Leche i VetAH 24: 88 (1763). — i pass. äfv.: af blåst bortryckas l. kullstörtas. Några Kyrkotorn afblåstes. H. Nicander i VetANH 2: 180 (1781). Grenar och frukter, som genom storm blifvit afblåste. Möller (1790). Nyblom M. Twain 1: 146 (1873). — jfr I 2.
2) gm blåsning i blåsinstrument gifva åt (ngn) signal att lämna ett ställe. — särsk.
a) (†) (med trumpet o. d.) gifva signal om afmarsch l. reträtt åt (en trupp). Krigsfolket .. skulle .. gå till storms, och ingalunda vika förr än det blef därifrån kalladt och afblåst med trumpeten. C. Adlersparre i VittAH 3: 396 (1793).
b) med hvisselpipa o. d. gifva signal om afgång åt (bantåg). Stationsinspektoren afblåste snälltåget.
3) gm blåsning i blåsinstrument gifva signal till l. tillkännagifvande om upphörandet l. upplösandet af (allmän sammankomst l. gemensamt företag). Afblåsa en bal l. en marknad. — särsk.
a) Thet är icke nogh, at man Jachten affblåser, uthan at man och något fångar. Schroderus Hoflefv. 42 (1629). Asiat. B. 2: 9 (1747). Afblåsa. Med en hornsignal afsluta ett skall eller någon annan slags jagt. Hahr 545 (1866).
b) Låta afblåsa Riksdagen. Möller (1790). Sedan riksdagen blifvit afblåst. Trolle-Wachtmeister 2: 66 (1815). — bildl. Drömmars ting är afblåst. Atterbom Siare 1: 31 (1841). — jfr: Trumpeten, som afblåser riksdagen. Tegnér 6: 255 (1834). — jfr UTBLÅSA.
c) Ledaren (för fälttjänstöfningarna) afblåser rörelserna eller striden, då han finner lämpligt. C. O. Nordensvan i NF 5: 581 (1882).
4) (†) kem. gm upphettning, understödd af blåsning, föranleda en kemisk omsättning. Afblåsa .. (Chem.) verblasen. Möller (1790).
5) gm blåsande rena; jfr II 1. Stycken (af kol), hvilka, väl afblåste, hvarken sota eller smutsa. Berzelius Blåsr. 29 (1820). — artill. gm afbränning af löst krut rensa (ett skjutvapen). Kanonernes afblåsande. Gyllengranat 2: 264 (1840). Kindblad (1867).
6) (enst., †) gm blåsande taga kraften från l. försämra l. skada? Öfwer try åhrs gammal Sädh är intet godh til vthsäde, medh mindre hon vtaf (för vti?) tepta Grufwor och torra Kellare, ther Lufften eller Fuchten henne intet afbläst eller afwädrat haffwer, är alt hållin worden. Risingh Landb. 24 (1671).
7) (föga br.) tekn. med tillhjälp af blåsning l. blåsbälg färdigsmälta (metall o. d.). (Blyertsen) Smällt med .. fluss, gaf efter 1/4 timas blås-heta .. glas af mörkgrön färg: viste under afblåsningen .. en tydelig låga af Celadon färg. Qvist i VetAH 15: 193 (1754). Rinman 1: 1055 (1788). Jernet måste vara afblåst af samma beskickning, som .. å masugnen begagnas. SFS 1847, nr 17, s. 8.
8) (mindre br.) gm blåsning i l. på blåsinstrument utföra l. exekvera. Afblåsa et stycke på flöten (dvs. flöjten). Lind (1749).
Anm. I bet. I 2, II 1 hellre (utom i part.) BLÅSA AF.
Spalt A 118 band 1, 1898